Det framstår som allt tydligare att den svenska dator- och rollspelskulturen hänger ihop. Det åskådliggjordes inte minst när Dataspelsbranschens Per Strömbäck på vår släppfest för knappt ett år sen tackade två företag för de svenska spelframgångarna – Commodore och Äventyrsspel.

Rollspel och datorer verkade locka samma sorts folk – något som TSR slog mynt av i Dungeon Master’s Assistant till Commodore 64.

Som rollspelare var det tidningen Sinkadus man läste – som datorentusiast var det tidningen DatorMagazin. I Sinkadus kördes till en början en spalt som kallades Monster & Microchips i vilken olika skribenter försökte överbrygga de två intressena men efter svalt intresse försvann den bara – och tidningen släppte helt den digitala änden av rollspelandet.

Tvärtom var det en del som vände sig emot datorer som hjälpmedel vid rollspelande – en klassisk kommentar i en av enkäterna som skickades med tidningen återges i Sinkadus #8 och lyder: ”Datorer dödar känslor”.

Kommentaren ledde till en del debatt men kontentan blev att datorentusiasterna fick ge med sig mot papper-och-penna-puritanerna – så till viss del hölls de båda intressena isär, även om det som sagt ofta var samma människor som intresserade sig för båda sakerna.

Och exemplen är målande, både i Sverige och utomlands. I Brian Bagnalls bok, Commodore: A Company on the Edge, beskrivs hur de unga kretskonstruktörerna spelar Dungeons & Dragons med varann mellan varven. Och här hemma i Sverige har ju både spelstudiorna Avalanche Studios och Paradox Interactive ett direkt förflutet som härstammar från just svenska förlaget Äventyrsspel som gav ut rollspel som Drakar och Demoner och Mutant.

Innan jag började spela rollspel läste jag många soloböcker av den typ du skulle gå till olika paragrafer beroende på vad du valde att ta dig för. Det var dels Ensamma Vargen men också mycket Fighting Fantasy. Alldeles nyligen släpptes första delen av den senare serien, The Warlock of Firetop Mountain, som datorspel för jag vet inte vilken gång i ordningen – denna gång ser det dock lovande ut och finns att skaffa på Steam för ett par hundralappar. Att rollspel blivit datorspel – och kanske tvärtom? – är inget konstigt i dag.

Men …fullt så tydligt var det alltså inte på 80-talet – även om en del utgivare faktiskt försökte. C64-mjukvaran Dungeon Master’s Assistant försökte överbrygga rollspelarnas upplevda skräck för datorer. Det hela är tänkt som en hjälpreda för spelledaren (Dungeon Master på engelska) och denna första del var tänkt att ta hand om rollpersonernas olika möten på sina äventyr. En fin liten text i tidningen DatorMagazin försöker förklara vad det handlar om – och nu gör jag den för första gången sök- och läsbar på Internet.

Varsågod – Magnus Reitbergers recension av ”Dungeon Master’s Assistant” från DmZ #7-89, nu bevarad för eftervärlden.

Dungeon Master’s Assistant

Det hela började i det tidiga 70-talet vid Lake Geneva, Wisconsin, på ett litet spelföretag som hette Tactical Simulations Research Inc., sedermera känt som TSR.

De blev i och med sitt arbete med konfliktspel intresserade av hur den enskilde individen påverkades under strid, och skapade därför Chainmail, ett litet regelsystem för att simulera individuell närstrid mellan medeltida kämpar. Detta lilla spel expanderades och blev så småningom det första rollspelet, Dungeons & Dragons. En ny spelform hade fötts.

Reglerna till Dungeons & Dragons utvecklades, eller rättare sagt invecklades, och så skapades det genom tiderna populäraste rollspelet, Advanced Dungeons & Dragons, AD&D, i vår herres år 1979.

Tyvärr börjar nu detta spel bli en aning gammalmodigt, för att inte säga antikt. När man i dag nämner AD&D för de äldre rollspelarna, ”som varit med från början”, brukar de le litet förläget och minnas de dagar då de med stor entusiasm deltog i s.k. ”Hack ’n Slash”-kampanjer, d.v.s. ägnade hela sin tid åt att plundra katakomber och slå ihjäl monster. ”Hack ’n Slash” i all ära, men hobbyn har faktiskt utvecklats under de tio år som nu förlupit vilket gör att i alla fall jag finner AD&D ringrostigt och orealistiskt.

Men visst kan det vara kul ibland att under ett plötsligt anfall av nostalgi damma av sina gamla regelböcker och återuppleva hur det var förr. Då kan kanske detta datoriserade hjälpmedel komma väl till pass.

Dungeon Master’s Assistant är ett program för att lätta spelledarens bördor och förenkla hans ansvarsfyllda arbete när inspirationen tryter. Det genererar nämligen möten, s.k. encounters. Dessa möten kan slumpas fram från en tabell baserad på mötets geografiska position, t.ex. i öknen, i ett träsk, i en grotta eller en stad (Karlbergsvägen 77-81, 4 tr). Man kan även specificera vilken monstertyp man vill ha mer exakt. Om man exempelvis vill ha ett möte med ett gäng orcher, en drake och en halt, enögd grävling kan detta arrangeras. Dungeon Master’s Assistant innehåller nämligen en databas med information om inte mindre än 1300 monster och varelser, samtliga finns med i bägge Monstermanualerna. 1300 stycken. Jag är imponerad.

När man skapat sitt specifika möte med information om monstrens antal, stridsegenskaper, magiska förmågor, ägodelar m.m. kan man spara rubbet för senare användning eller elegant skriva ut alltihop på skrivare. Man kan även generera möten under spelets gång men detta är inget att rekommendera, såvida man inte har extremt gott om tid. Dungeon Master’s Assistant är nämligen skrivet i dåligt kompilerad Basic och är erbarmligt slött och långsamt. Att enbart skapa det enklaste lilla möte tar sju svåra år och är en utomordentligt tålamodskrävande uppgift.

Om man däremot tar sig lite tid och förbereder det hela i förväg kan nog Dungeon Master’s Assistant vara riktigt användbart. Det hela är ganska flexibelt och man kan med lite jobb åstadkomma i princip vad som helst. Man kan lägga till egen information, kombinera olika monstertyper och även, om man till äventyrs tycker att 1300 monster är för få, designa nya.

Om man vill lägga till ett nytt monster till databasen, t.ex. en representant för Barnmiljörådet eller en Atari ST-ägare, är inte detta något problem. Den enda begränsningen för möjligheterna på detta område är förmodligen användarens tålamod och självbehärskning. För maken till segt program får man leta efter.

Magnus Reitberger

Och vad är väl en recension utan lite bilder? Det kom inga bilder när det begav sig – men det rättar jag givetvis till här och nu.

[slideshow_deploy id=’18882′]

Ha en fortsatt härlig torsdag!