Det är bråda dagar. Jag ska till Bokmässan i Göteborg i morgon för att snacka Amiga 500 – och om gudarna är villiga och vi tar oss i kragen kommer jag och Orvar Säfström även att avslöja något väldigt roligt. Det är detta som tagit större delen av min tid under september månad.

Men … jag tänkte hinna skriva lite om en sak som ligger många varmt om hjärtat, nämligen samlande! När är en samlare egentligen nöjd?

Det händer saker ibland när jag diskuterar samlande med folk. Jag ser nämligen inte mig själv som en samlare – och det brukar resultera i en del höjda ögonbryn. Orsaken till att jag och andra ofta ser på saken lite olika är att jag känner en hel del riktiga samlare.

Sju stycken SX-64 på Dunken 2017.

Jag menar så här: det faktum att jag äger ett par Commodore 64, typ en 3 eller 4 stycken, bleknar i jämförelse med de entusiaster som äger tjugo, trettio eller inte ens vet hur många de har. Sådana som kan bli av med ett par utan att märka det.

ANNONS

---

SERIETIDNINGSREKLAM! är boken som blev känd genom radioprogrammet Snedtänkt! Detta är den stora boken om lockelserna du hittade i serietidningar som Kalle Anka, Fantomen, Buster, Knasen och många fler. På somrarna frestades vi med Vira Blåtira och Hubba Bubba – om vintrarna gällde Commodore 64, Barbie och He-Man.

Pris: 399:-
Inbunden, 240 sidor, utgiven 2018

Beställ den på Fandrake för gratis frakt!

---

Sådana som har mer än EN(!) SX-64, alltså den bärbara modellen, som väger 12 kilo och endast sålde i något hundratal exemplar i Sverige, om ens det. Så visst, jag samlar lite grann på ditt och datt.

Till exempel samlar jag på serietidningar och -album. Nyligen kompletterade jag min Spindelmannen-samling, eller åtminstone den del jag är intresserad av – från starten 1974 till och med 1990. Det var det retliga nummer 3-1985 som undgick mig under lång tid till dess det dök upp på Tradera och jag slog till.

Men … varje gång jag kompletterar en samling får det mig att tänka till. Vad gör jag nu?

I Spindelmannen-fallet var det ganska enkelt, jag har börjat läsa om alltihop från början, vilket är väldigt trevligt. Jag är den typen av samlare som gillar att använda grejerna även om jag exempelvis förvarar alla tidningar i plastficka. Jag är helt enkelt ingen riktig samlare, ett slags medeltyp.

Jag lyssnade dock en gång på en intervju med en av Sveriges många NES-samlare. Han samlade på SCN-märkta Nintendospel, vilket jag tror det finns några hundra olika – och en del av dem är riktigt dyra. När han till slut fått tag på den sista han saknade märkte han hur spänningen försvann. Han förklarade att han nu hade börjat sälja av allihop då de egentligen bara tog plats och band upp kapital.

Det fick mig att fundera. Är detta en normal reaktion?

Visst, jag köper att det roliga i samlandet är att … samla – och att lite av tjusningen försvinner när samlingen är komplett. Men vad är det å andra sidan egentligen för nöje i ett sisyfosarbete som går ut på att samlingen ska styckas upp så snart den är klar? Och säljas av till andra stackars själar som kommer att göra exakt likadant när (om?) deras samlingar i sin tur blir kompletta?

Det går att tröttna på allt, det håller jag med om. Men grejen är att jag personligen nästan alltid ångrar mig när jag gjort mig av med grejer. Jag har läxan kvar i minnet av att som 13-åring ha suttit på en komplett samling Hulk-tidningar från 1980 till nedläggningen 1985. Men så blev jag 14 och tröttnade på fåniga tidningar – och sålde allt till butiken Skivesset på Nobelvägen i Malmö. Några år senare ångrade jag mig gruvligt. Nu äger jag en komplett Hulk-samling igen men det grämer mig lite att den inte består av de tidningar jag själv köpte för egna pengar back in the day. Lesson learned.

I dag samlar jag inte utan en ambition att behålla samlingen för … ja … jag vet inte … kommande generationer? Det kommer att bli en hel del för efterlevande att gå igenom, förutsatt att de är intresserade, men jag har ju lyxen att kunna stuva undan alltihop på ett kontor. Och tidningar tar trots allt mindre plats än … SX-64:or.

Det jag främst undrar är hur du som är samlare tänker kring de här frågorna? Finns det en plan när samlingen är komplett? Tror du att intresset kommer att dö eller infinner sig en känsla av mentalt välbefinnande? Eller hittar du helt enkelt bara ett sätt att samla vidare i nya spår?

Ha en fortsatt härlig torsdag! Kanske ses vi på Bokmässan i helgen?

P.S. På tal om nya spår. Spindelmannen-samlingen har gett upphov till lite andra samlingsprojekt. Till exempel kompletterade jag obskyra titlar som Ka-Zar, Miss Hulk, Tarantella, V, Stjärnornas krig, Svenskar serier, Smurferna, Johan och Pellevin, Natascha, Percevan, Långben: historiens mästare och John Carter. Dessutom har jag påbörjat samlandet av Walt Disney’s Serier och Magnum … av alla saker. Men jag läser dem i alla fall. Och kanske … vem vet – skriver en bok om dem en dag? :)