Ibland när du läser en reportagebok späckad med fakta är det lätt att tro att författaren haft all information på sitt bord och bara skriver om den. Sanningen kan dock vara att minsta lilla ”självklara faktum” krävt timmar eller dagar av research.
Nästan alla våra böcker och deras innehåll kommer till så. Vi gräver efter minsta detalj som kanske bara blir en rad eller en bildtext.
Vår övertro på Google och webben är stor. Det känns ibland som att saker bara finns där – men det är oklart hur de kom dit. Även fakta på wikisidor har ett ursprung, en eller flera källor och en eller flera upphovspersoner. Har uppgiften bara legat där tillräckligt länge räknas den som ”sanning” som ”alla” alltid vetat.
Väldigt många av de uppgifter vi väljer att skriva om på Fandrake (och här på Spelpappan) har inga sådana källor. Ingen vet att de existerar. Att de ibland dyker upp på wikisidor beror på att vi eller någon annan hittat dem. Det är ett tungt jobb, men det är också otroligt belönande – inte i pengar, utan i ren och skär upptäckarlusta. Jag har små Indiana Jones-moment nästan varje dag.
Ett sådant evigt arbete är jakten på omslagstecknare till de klassiska ALGA-spelen. En del är kända, men framförallt spel som är över 50 år gamla har namnlösa och okända konstnärer. Detta är innan fotografierna började ta över på reklam- och produktionsbyråerna, så många omslag är vackert målade i akvarell eller olja.
Vi skriver ju just nu på en bok om ALGA-spel. Och vi har snart identifierat nästan samtliga konstnärer till de gamla fina spelen.
Ett exempel på mystisk omslagskonstnär är spelet Jägersro som konstruerades av Jan Jangö på 1950-talet. Omslaget visar galopphästar i full fart och användes från första upplagan fram till dess ALGA gav ut en ny version 1992, då omslaget tecknas av Anders Jeppsson.
Av en slump upptäckte jag en dag i våras att det fanns något på långsidan av spellådan som vagt påminde om en signatur. Eller också var det gräs – men det verkade konstigt att måla gräs på en galoppbana? Det märkliga var att om det vore en signatur, så är den klippt mitt itu. Jag öppnade locket och kikade på insidan, och faktiskt fortsatte den märkliga signaturen på insidan då det glansiga papperet med omslagsmålningen krängts över kartongen och fortsatte ett par centimeter på insidan.
Jag fotograferade båda delarna och satte ihop dem i datorn för att försöka på rätsida på den märkliga signaturen. Den såg då ut så här:
För hundrade gången började jag klippa, knåpa, analysera och gissa bokstäver i någons signatur. Det var inte superlätt, men heller inte högsta svårighetsgraden, detta var ett slags medelsvår uppgift. Där kunde stå Winge, men det gav bara vaga träffar. Där kunde stå Wing, Wine, Wille, Willy och andra kombinationer. Inga gav några direkta träffar.
Slutligen hade jag fastnat och började om. Prickar brukar vara tydligt utsatta i signaturer, så det var definitivt ett gement i i mitten. Men det kanske inte var ett W i början. Var den andra bokstaven också ett gement i? Vad var då första? Ett versalt I? Eller kanske … ett gement l? Kunde någon heta liling?
Det kunde någon heta. Liling Nyström var en svensk målare och illustratör som föddes i Nora 1913 och utbildade sig utomlands. När han kom tillbaka till Sverige började han arbeta på förlaget Åhlén & Åkerlund där han blev känd för sina illustrationer i Husmodern, Damernas Värld, Året Runt och Vecko-Revyn.
Åhlén & Åkerlund ägdes av familjen Bonnier. Familjen Bonnier ägde även ALGA. Vi hade vår konstnär.
Sedan dess har vi även lokaliserat och funnit originalmålningen. Den hänger på hemlig plats och kommer att fotograferas för boken. Det är ett praktfullt konstverk från en tid då det inte fanns tanke på att sätta simpla karikatyrer eller fotografier på spelomslag. Det skulle vara pampigt och tjusigt i de flesta fall – och såväl logga som eventuella slogans sattes dit för hand i en lång och komplicerad formgivningsprocess. Ibland målades spelets namn direkt på tavlan, så icke i detta fallet.
Men tänk gärna på detta nästa gång du läser våra eller andras böcker. Det ligger ibland lika mycket hårt arbete bakom processen att hitta berättelsen bakom – som det låg i att faktiskt skapa spelet en gång i tiden!
Ha en fortsatt härlig torsdag!
5 svar till “Den eviga jakten på omslagstecknare”
SÅ tråkigt att detta inte kommer som nyutgåva. Hur många gånger jag spelat detta med mina syskon minns jag inte men kul var
Mejla ALGA och ligg på, vetja. De ger ut nyutgåvor av sina spel om de känner att det finns tillräckligt intresse.
Spännande och respektingivande. Det här visar ju hur mycket slit som ligger bakom vad som kanske bara blir några raders text. Vad jag dock inte riktigt förstår efter att ha läst Mutant-boken är vad som gör ett ”original” så spännande och magiskt. Varför det exempelvis är hemligt var ett original förvaras ger ju sken av att det nästan är heligt. En riktigt högupplöst visar ju motivet precis lika bra. De utmärkt återgivna bilderna i Mutant-boken är ju själva ett bevis på det.
Fast man kanske måste jobba med original för att förstå tjusningen med dem. Jag gör det tyvärr inte.
Tja, originalet är ju ursprunget – det är den fysiska version som upphovspersonen faktiskt hållit i och arbetat med. Det är väl inte så konstigt att den anses värd att bevara och studera av många. Den riktige Elvis var väl roligare att se och lyssna på än en kopia? Mona Lisa är väl roligare att se än en plansch? Och en äkta kronjuvel blir lite pampigare än en plastkopia. En högupplöst bild kommer alltid att förändra ljus- och färgförhållandena på något vis, oavsett hur noga du är. En kopia kan aldrig bli exakt. Ett original är som det är.
Ett original är dessutom bra att spara om du någonsin ska ge ut produkten igen. Att scanna eller fotografera högupplöst är något som låtit sig göras riktigt bra först på 2000-talet. Många av de dior som togs tidigare på ett verk är helt enkelt inte bra nog, vilket vi märkt när vi framställer canvaser till våra Mutant-backare: vi har varit tvungna att plocka in originalen igen för nya foton, vilket förlängt processen.
Ytterligare ett argument är att slutprodukten kan vara klippt eller beskuren, som i fallet Jägersro. Tavlan är komplett, den är hel – medan bilden på spelet är klippt. Ett original är alltid ett original. Det finns penseldrag och andra tredimensionella aspekter som inte går igenom i en kopia – och givetvis inte heller i en bok, tyvärr. Det är därför jag helst hade sett ett ALGA-museum så prylarna kan visas upp.
Att en plats för förvaring anges som hemlig beror på att ägaren av olika anledningar inte är intresserad av att stå med namn eller berätta var originalet finns. Det kan beror på många orsaker, inte nödvändigtvis att originalet är hemligt. Det får man respektera, särskilt som alternativt kan vara att jag inte får se originalet alls. Det finns många samlare som inte är intresserade av att skriva ut namn och adress till platsen där grejerna finns.
Sen ska man komma ihåg att de här originalen ofta är värdefulla av helt andra skäl än annan konst. Detta Jägersro-original är förmodligen inte värt många hundringar, det är inte det ekonomiska värdet vi generellt brukar prata om. Med dagens bisarra samlarkultur är det ofta bara de ekonomiska värdet som är relevant, vilket vi alltså struntar i. Vi kommer i ALGA-bokens slut (och jag planerar även att göra det här på Spelpappan) förklara att alla är välkomna att höra av sig med sina märkliga och ovanliga ALGA-spel till oss – kanske är det något vi aldrig sett. Däremot kommer vi aldrig att värdera saker, det finns det andra som gör.
Hej!
Jag har forskat en del om det här med analogt/digitalt och hur vi förhåller oss till original, kopior och simuleringar. Den gamle forskaren Walter Benjamin skrev en känd artikel med titeln ”The work of art in the age of mechanical reproduction” att original har en ”aura” som kommer av att artefakten/objektet har levt, har en historia. Kopian är och förblir precis en kopia, en reproduktion. Även om den teoretiskt perfekta kopian fanns så har den liksom inte samma känsla av historia, denna ”aura” med andra ord. Därför är originalets Mona Lisa fortfarande värdefull även om det skulle finnas 1000 molekylärt exakta reproduktioner.
/Claes Thorén