Då det i några år varit populärt att klanka ner på Tintin-böckerna och Hergés syn på kolonialmakter och annat som fallit ur tiden – är det lite märkligt att Peyos smurfer jämt tycks gå under kulturetablissemangets och PK-polisens radar.

Kanske är det för att smurfernas äventyr räknas till barnlitteraturen – men i så fall så mycket större anledning att titta noggrannare.

Handen på hjärtat – hur många 60-80-talister har verkligen läst igenom ett enda av de elva originaläventyr som översatts till svenska? Om du har det, så kanske du gjorde det som barn och missade de politiska tongångarna som är så kraftiga att de inte ens kan kallas undertoner.

Missförstå mig rätt; böckerna om smurferna är kanon – men det är ingen barnlitteratur.

För några år sedan skrev jag en liten halvt skämtsam grej om smurferna och marxism på en webbsida som nu är nedlagd – men jag tänkte återge den här så att den trots allt finns kvar för eftervärlden:

…

Smurferna (inte ‘smurfarna’) är hundra till antalet och deras by är belägen i Det Glömda Landet bortom all världens ondska och hat oåtkomligt för den oinbjudne. De flesta vet att smurferna är små blå varelser klädda likadant och tre äpplen höga. Vad inte alla känner till är Peyos starka politiska budskap med de gemytliga små figurerna.

Smurfer symboliserar den perfekta marxistiska människan, lik men olik. De har alla extrema karakteristiska drag men ser i allmänhet likadana ut. De handlar aldrig med pengar och den yttersta ondskan, Gargamel, vill åt dem enbart därför att de är den sista ingrediensen till de vises sten – som används för att göra, just det, guld. Girighet och egen vinning lönar sig aldrig i smurfernas värld.

Smurferna jobbar hårt på gemensamma projekt som det eviga brobygget över floden men de har även egna sysslor i byn för allmänhetens bästa. De samlar all mat i ett centralt förråd som de alla delar på, vinter som sommar. De festar gärna men bara om sysslorna är omhändertagna. I stort sett alla problem smurferna stöter på löser de i grupp med samtliga inblandade.

Åldermannen Gammelsmurf leder sin smurfby med en omtänksam men fast hand. Han är byns oomstridde ledare, är ensam om att klä sig i vackert rött och har ett stort och vitt skägg, precis som Marx.

Gammelsmurf är inte vald ledare, tvärtom. Den kanske allra intressantaste skildringen av smurfernas politiska system sker i Supersmurfen (‘Le Schtroumpfissime’), Carlsen Comics, 1977. Gammelsmurf är tvungen att ge sig av en tid för att införskaffa törel. Han gör misstaget att inte anförtro ledarskapet till någon och det politiska klimatet kraschar totalt. Hans smurfer försöker skapa sig en demokrati genom att välja en ledare men denne fuskar till sig hela valet och förblindas av den totala makt han anförtrotts på ogiltig väg (varken demokrati eller valet var ju sanktionerat av Gammelsmurf).

Allra intressantast är att smurferna var för sig inte mäktar stå emot maktens behag och inte klarar av demokrati. Direkt efter valsegern klär sig den utvalde i guldskrud och kallar sig Supersmurf, varpå han blir utskrattad. Han beordrar alla till total lydnad och Muskelsmurf blir förbannad och ska läxa upp honom.

Supersmurf agerar då skicklig ledare och utnämner Muskelsmurf till överbefälhavare med fin titel och denne får utse en mindre vaktstyrka som han förfogar över. Därigenom har Supersmurf möjlighet att driva igenom varje beslut med våld, vilket han också gör. Hela smurfbyn sätts i arbete att bygga hans palats till vilket smurfarna får audiens när de vill honom något.

Denna ordning hade säkerligen pågått ett tag om inte Peyo tagit till det klassiska hotet mot diktaturer , martyrskap. Sprattsmurf fattar inte allvaret i situationen och blåser en presentbomb i ansiktet på Supersmurf. Denne uppskattar inte skämtet och Sprattsmurf slängs i fängelshålan. Byns övriga smurfer tycker att ledaren går för långt, tågar mot palatset men blir bortmotade av beväpnade vakter och Supersmurfs fall är därmed påbörjat.

Huruvida Peyo ställer sig bakom civil olydnad gentemot demokratiska beslut framgår inte men i vilket fall så bildar byns modiga smurfer en motståndsrörelse de kallar för ‘de okuvade’. De tvingas leva i ett läger i skogen där de går säkra för vaktstyrkan och kan planera hur de ska kunna frita Sprattsmurf och bedriva motaktioner. Peyo är inte direkt luddig i aktivisternas uttalanden. Han lånar friskt från diverse motståndspropaganda och det framgår med tydlighet att det handlar om civilt motstånd och uppoffring för allmänhetens bästa .

I takt med Supersmurfs eskalerande påtryckningar mot civilsmurferna övergår fler och fler till de okuvade. Till slut är de jämnstarka med den beväpnade vaktstyrkan och kräver Supersmurfs abdikering. Han vägrar naturligtvis och stänger in sig i palatset varpå det belägras en morgon och öppet krig bryter ut i smurfbyn). Demokratin har därmed slutligen misslyckats.

Bra litteratur? I allra högsta grad. Barnlitteratur? Nja…

…

De politiska tongångarna börjat och slutar dock inte med Supersmurfen utan även Smurfbråk och bråksmurfar tar upp hur en nationell enhet som Smurfbyn behöver en yttre fiende när samhörigheten börjar luckras upp av separatistiska idéer om geografisk tillhörighet, språkbruk och kulturskillnader. Den yttre fienden i detta fall blir givetvis Gargamel.

Tydligast i sin icke-politiska korrekthet (kan man ens säga så?) är ändå Den lilla smurfan (‘La Schtroumpfette’), Carlsen Comics, 1978 – en kvinnlig smurf som fortfarande kan ses på tv, på barnens skolväskor och på en del andra platser. Berättelsen som ligger bakom är lika bisarr som otänkbar i dag; Gargamel är så mäkta irriterad på smurfernas lycka att han bestämmer sig för att skicka dem den största förbannelsen av dem alla; en kvinna.

I en smått otrolig och klassisk serieruta skapar han en smurfa med ingredienser som får den nutida läsaren att rodna och skratta på samma gång; översättningen ursäktar sig bara lite skämtsamt med att trollformelboken är ensamt ansvarig för texten.

Och det blir inte bättre. Den lilla smurfan har grov hy, stripigt hår och är osminkad. Den kvinnlighet hon blivit tilldelad av Peyo gör att hon ständigt lägger sig i smurfernas arbete, är lat och oduglig och de avskyr henne. Av medlidande gör Gammelsmurf om henne till en (blond) vacker smurfa – med exakt samma egenskaper i övrigt – och nu älskar istället hela byn henne och allt vettigt arbete står stilla när samtliga smurfer är på uppvaktarstråt.

Hur det slutar? Smurfan får en smurf att öppna dammen över floden Smurf och ställs inför rätta. Hon frias men ger sig samma natt av och lämnar en avskedslapp där hon förklarar att de nog har det bättre utan henne. Medan hon ensam ger sig ut i skogen hämnas Gammelsmurf genom att skapa en kvinna även till Gargamel. Sen är det fest som vanligt i Smurfbyn. Tjohepp!

Ärligt talat; läs igenom dem allihop. De är guld värda, utom möjligtvis de sista två delarna.

1. Smurferna och Kroxelikrax
2. Astrosmurfen
3. Trollkonst-smurfen
4. Supersmurfen
5. Den lilla smurfan
6. De svarta smurferna
7. Ägget och smurferna
8. Smurfbråk och bråksmurfar
9. Smurfsoppan
10. Smurfhistorier
11. De olympiska smurferna