De ständigt politiska smurferna
26 januari, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson
DÃ¥ det i nÃ¥gra Ã¥r varit populärt att klanka ner pÃ¥ Tintin-böckerna och Hergés syn pÃ¥ kolonialmakter och annat som fallit ur tiden – är det lite märkligt att Peyos smurfer jämt tycks gÃ¥ under kulturetablissemangets och PK-polisens radar.
Kanske är det för att smurfernas äventyr räknas till barnlitteraturen – men i sÃ¥ fall sÃ¥ mycket större anledning att titta noggrannare.
Handen pÃ¥ hjärtat – hur mÃ¥nga 60-80-talister har verkligen läst igenom ett enda av de elva originaläventyr som översatts till svenska? Om du har det, sÃ¥ kanske du gjorde det som barn och missade de politiska tongÃ¥ngarna som är sÃ¥ kraftiga att de inte ens kan kallas undertoner.
MissförstÃ¥ mig rätt; böckerna om smurferna är kanon – men det är ingen barnlitteratur.
För nÃ¥gra Ã¥r sedan skrev jag en liten halvt skämtsam grej om smurferna och marxism pÃ¥ en webbsida som nu är nedlagd – men jag tänkte Ã¥terge den här sÃ¥ att den trots allt finns kvar för eftervärlden:
…
SERIETIDNINGSREKLAM! är boken som blev känd genom radioprogrammet Snedtänkt! Detta är den stora boken om lockelserna du hittade i serietidningar som Kalle Anka, Fantomen, Buster, Knasen och många fler. På somrarna frestades vi med Vira Blåtira och Hubba Bubba – om vintrarna gällde Commodore 64, Barbie och He-Man.
Pris: 399:-
Inbunden, 240 sidor, utgiven 2018
Beställ den på Fandrake för gratis frakt!
Smurferna (inte ‘smurfarna’) är hundra till antalet och deras by är belägen i Det Glömda Landet bortom all världens ondska och hat oÃ¥tkomligt för den oinbjudne. De flesta vet att smurferna är smÃ¥ blÃ¥ varelser klädda likadant och tre äpplen höga. Vad inte alla känner till är Peyos starka politiska budskap med de gemytliga smÃ¥ figurerna.
Smurfer symboliserar den perfekta marxistiska människan, lik men olik. De har alla extrema karakteristiska drag men ser i allmänhet likadana ut. De handlar aldrig med pengar och den yttersta ondskan, Gargamel, vill Ã¥t dem enbart därför att de är den sista ingrediensen till de vises sten – som används för att göra, just det, guld. Girighet och egen vinning lönar sig aldrig i smurfernas värld.
Smurferna jobbar hårt på gemensamma projekt som det eviga brobygget över floden men de har även egna sysslor i byn för allmänhetens bästa. De samlar all mat i ett centralt förråd som de alla delar på, vinter som sommar. De festar gärna men bara om sysslorna är omhändertagna. I stort sett alla problem smurferna stöter på löser de i grupp med samtliga inblandade.
Åldermannen Gammelsmurf leder sin smurfby med en omtänksam men fast hand. Han är byns oomstridde ledare, är ensam om att klä sig i vackert rött och har ett stort och vitt skägg, precis som Marx.
Gammelsmurf är inte vald ledare, tvärtom. Den kanske allra intressantaste skildringen av smurfernas politiska system sker i Supersmurfen (‘Le Schtroumpfissime’), Carlsen Comics, 1977. Gammelsmurf är tvungen att ge sig av en tid för att införskaffa törel. Han gör misstaget att inte anförtro ledarskapet till nÃ¥gon och det politiska klimatet kraschar totalt. Hans smurfer försöker skapa sig en demokrati genom att välja en ledare men denne fuskar till sig hela valet och förblindas av den totala makt han anförtrotts pÃ¥ ogiltig väg (varken demokrati eller valet var ju sanktionerat av Gammelsmurf).
Allra intressantast är att smurferna var för sig inte mäktar stå emot maktens behag och inte klarar av demokrati. Direkt efter valsegern klär sig den utvalde i guldskrud och kallar sig Supersmurf, varpå han blir utskrattad. Han beordrar alla till total lydnad och Muskelsmurf blir förbannad och ska läxa upp honom.
Supersmurf agerar då skicklig ledare och utnämner Muskelsmurf till överbefälhavare med fin titel och denne får utse en mindre vaktstyrka som han förfogar över. Därigenom har Supersmurf möjlighet att driva igenom varje beslut med våld, vilket han också gör. Hela smurfbyn sätts i arbete att bygga hans palats till vilket smurfarna får audiens när de vill honom något.
Denna ordning hade säkerligen pågått ett tag om inte Peyo tagit till det klassiska hotet mot diktaturer , martyrskap. Sprattsmurf fattar inte allvaret i situationen och blåser en presentbomb i ansiktet på Supersmurf. Denne uppskattar inte skämtet och Sprattsmurf slängs i fängelshålan. Byns övriga smurfer tycker att ledaren går för långt, tågar mot palatset men blir bortmotade av beväpnade vakter och Supersmurfs fall är därmed påbörjat.
Huruvida Peyo ställer sig bakom civil olydnad gentemot demokratiska beslut framgÃ¥r inte men i vilket fall sÃ¥ bildar byns modiga smurfer en motstÃ¥ndsrörelse de kallar för ‘de okuvade’. De tvingas leva i ett läger i skogen där de gÃ¥r säkra för vaktstyrkan och kan planera hur de ska kunna frita Sprattsmurf och bedriva motaktioner. Peyo är inte direkt luddig i aktivisternas uttalanden. Han lÃ¥nar friskt frÃ¥n diverse motstÃ¥ndspropaganda och det framgÃ¥r med tydlighet att det handlar om civilt motstÃ¥nd och uppoffring för allmänhetens bästa .
I takt med Supersmurfs eskalerande påtryckningar mot civilsmurferna övergår fler och fler till de okuvade. Till slut är de jämnstarka med den beväpnade vaktstyrkan och kräver Supersmurfs abdikering. Han vägrar naturligtvis och stänger in sig i palatset varpå det belägras en morgon och öppet krig bryter ut i smurfbyn). Demokratin har därmed slutligen misslyckats.
Bra litteratur? I allra högsta grad. Barnlitteratur? Nja…
…
De politiska tongångarna börjat och slutar dock inte med Supersmurfen utan även Smurfbråk och bråksmurfar tar upp hur en nationell enhet som Smurfbyn behöver en yttre fiende när samhörigheten börjar luckras upp av separatistiska idéer om geografisk tillhörighet, språkbruk och kulturskillnader. Den yttre fienden i detta fall blir givetvis Gargamel.
Tydligast i sin icke-politiska korrekthet (kan man ens säga sÃ¥?) är ändÃ¥ Den lilla smurfan (‘La Schtroumpfette’), Carlsen Comics, 1978 – en kvinnlig smurf som fortfarande kan ses pÃ¥ tv, pÃ¥ barnens skolväskor och pÃ¥ en del andra platser. Berättelsen som ligger bakom är lika bisarr som otänkbar i dag; Gargamel är sÃ¥ mäkta irriterad pÃ¥ smurfernas lycka att han bestämmer sig för att skicka dem den största förbannelsen av dem alla; en kvinna.
I en smått otrolig och klassisk serieruta skapar han en smurfa med ingredienser som får den nutida läsaren att rodna och skratta på samma gång; översättningen ursäktar sig bara lite skämtsamt med att trollformelboken är ensamt ansvarig för texten.
Och det blir inte bättre. Den lilla smurfan har grov hy, stripigt hÃ¥r och är osminkad. Den kvinnlighet hon blivit tilldelad av Peyo gör att hon ständigt lägger sig i smurfernas arbete, är lat och oduglig och de avskyr henne. Av medlidande gör Gammelsmurf om henne till en (blond) vacker smurfa – med exakt samma egenskaper i övrigt – och nu älskar istället hela byn henne och allt vettigt arbete stÃ¥r stilla när samtliga smurfer är pÃ¥ uppvaktarstrÃ¥t.
Hur det slutar? Smurfan får en smurf att öppna dammen över floden Smurf och ställs inför rätta. Hon frias men ger sig samma natt av och lämnar en avskedslapp där hon förklarar att de nog har det bättre utan henne. Medan hon ensam ger sig ut i skogen hämnas Gammelsmurf genom att skapa en kvinna även till Gargamel. Sen är det fest som vanligt i Smurfbyn. Tjohepp!
Ärligt talat; läs igenom dem allihop. De är guld värda, utom möjligtvis de sista två delarna.
- Smurferna och Kroxelikrax
- Astrosmurfen
- Trollkonst-smurfen
- Supersmurfen
- Den lilla smurfan
- De svarta smurferna
- Ägget och smurferna
- Smurfbråk och bråksmurfar
- Smurfsoppan
- Smurfhistorier
- De olympiska smurferna
Vill du stötta Spelpappan?
jimmy@spelpappan.se
123-3758166
patreon.com/spelpappan
Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.Han har gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur - och driver sedan 2017 förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.
Wunderbar!! Äntligen kan man igen läsa sanningen om Smurferna.
Den politiska korrektheten nÃ¥r ju nya höjder iochmed nyöversättningen av albumet “The black smurfs” som numera i USA gÃ¥r under namnet “The Purple Smurfs”
http://www.readaboutcomics.com/2010/09/27/smurfs-vol-1-the-purple-smurfs/
De svarta smurferna är ju de coolaste smurferna av dem alla!
Och av en händelse damp det ned en smurfvinyl-Lp i brevlådan idag, Smurferna och fader abraham från 1978 i absolut nyskick! :D
Kult om något!
Hehe, det hade jag ingen aning om. De svarta smurferna är alltsÃ¥ vanliga smurfer smittade av Bzz-flugan, vilket gör dem svarta, aggressiva och oförmögna att ta sig fram pÃ¥ annat sätt än jämfotahopp och ropandes “Gnapp!”.
Att de helt plötsligt blev lila spelar kanske ingen större roll för berättelsen men det är ett riktigt bra exempel på hur PK-piskan vint över smurfarna i USA, men inte här. Tack för infon!
Heter inte digerdöden fortfarande Black Death på engelska, förresten?
Detta är intressant, för den tolkning jag lutar åt, baserat på Peyos politiska hemvist, är att detta inte är en kommunistisk utopi utan en nazistisk.
Gammelsmurf är den starke ledaren. Glasögonsmurfen är den pladdrande intelligentian, Smurfan är den våpigiga kvinnan och Gargamel är inte så förvånande det giriga judiska folket.
En kommunistisk utopi hade inte haft en ledare utan alla hade bestämt i harmoni och kvinnor hade varit helt jämställda. Så jag fortsätter luta åt hypotesen att Smurfarna är nazistiskt.
Well, för mig är gränsen inte sÃ¥ tydlig mellan den ena och den andra extrema ideologin när det gäller just sÃ¥dant som smurferna representerar – det är väl välkänt att Ryssland bÃ¥de innan och efter revolutionen inte var en härlig plats för judar, sÃ¥ att Gargamel kan vara en girig och farlig judisk trollkarl funkar rätt bra i bÃ¥da fallen.
Utopi i all ära, men fÃ¥ kommunistiska samhällen har *inte* haft en stark, älskad och självklar ledare. Det jag kanske egentligen vill komma Ã¥t är bortskojandet – eller kritiken, om man sÃ¥ vill, av den demokratiska principen, i detta fall det allmänna valet.
Oavsett, jag hÃ¥ller med dig – smurferna kan lika väl anses glida lite Ã¥t nazihÃ¥llet om man vill. När det gäller flera av de särdrag smurfernas samhälle ibland tycks representera funkar bÃ¥de extremhögern och -vänstern som jämförelse.
Du har både rätt och fel. Det stämmer att det var så i praktiken. Skillnaden mellan nazistiska, fascistiska och kommunistiska är få, och likheterna många (även om Lenins Ryssland var närmare marxistismen, medan under Stalin övergav man internationalismen till förmån för nationalchauvinism).
Men deras respektive framtidsvisioner skiljer sig dramatiskt. Kommunismen drömmer om det klasslösa och hierarkilösa samhället där ingen stat eller ledare existerar (för den behövs inte). Alla jobbar för allas skull, utan att bry sig om vem som får mer eller mindre för det finns tillräckligt för alla.
Fascismen och nazismen däremot såg Sovjet som det var och gillade det. Så deras vision är den starka staten med en stark ledare som förmår folket att arbeta för staten, och därmed i förlängningen också för sig själva. Klass och hierarki är kvar, men oavsett var i samhället du är så är det statens plikt att ta hand om dig (under förutsättning att du underkastar dig dess makt). Även nationalstaten är den viktigaste enande faktorn här, medan i kommunismen förkastades hela principen rakt av (fram till Stalin).
Denna skillnad märktes inte i verkligheten, men den var tydlig i litteraturen. I kommunistisk litteratur var det den starke arbetaren som slogs mot kapitalism och klassförrädare för arbetarklassens skull. I fascistisk/nazistisk litteratur slogs den upplyste brun/svartskjortan mot kommunister (som utmålades som en global judisk konspiration, vilket fick mycket bränsle då många upphöjda medlemmar av bolsjevikerna var judar) och liberaler för nation och ledare. Och drömsamhället utmålades såsom jag beskrev ovan.
De antijudiska tendenser var något kommunister i östblocket talade tyst om då det stred mot internationalistiska principer, men Stalin hatade judar och kommunistiska Polen förföljde dem med en ovanligt öppen driv för att vara kommunistiskt samhälle. Sovjets inställning till judarna var alltså schizofren, medan den var relativt ärlig i fascistiska och nazistiska samhällen (Mussolini var dock ingen antisemit, utan han drogs in i det genom Hitler). I kommunistisk litteratur låtsades man helt enkelt inte om judarna för att på så sätt slippa ta ställning.
Ur det perspektivet är det lättare att dra slutsatsen att Peyo hade fascistiska/nazistiska dragningar när han gjorde Smurfarna, och inte kommunistiska.
Man skulle nästan kunna tro att du läst “Le petit livre bleu – Analyse critique et politique de la société des schtroumpfs”? :)
http://www.theguardian.com/books/2011/jun/06/smurfs-accused-antisemitism-racism
Aldrig hört talas om. :)
Nä, jag drog slutsatserna själv efter att ha studerat ideologier och politiska visioner.
Mer kommentarnekromanti. Det här var en intressant blogg.
“Den lilla smurfan” är förvisso ett bottennapp i misogynt sunk även om det är en rätt intressant story pÃ¥ sitt creepy sätt.
Att “Supersmurf” skulle ha sin satiriska udd riktad mot demokratin som sÃ¥dan var en intressant tolkning som inte direkt skulle ha fallit mig in – för mig framstÃ¥r det som uppenbart att den tvärtom driver med totalitarism och maktmissbruk, och även hur fascismen kan komma till makten pÃ¥ “demokratisk” väg. Originaltiteln “Le Schtroumpfissime” associerar ju IMO tydligt till fascistiska diktatorer ocksÃ¥. (Sedan kan man naturligtvis se det som att serien sätter upp en kontrast mellan den upplyste despoten Gammelsmurf och den dÃ¥lige diktatorn Supersmurf.)
“SmurfbrÃ¥k och brÃ¥ksmurfar” driver väl fr a med konflikterna mellan fransk- och flamländsktalande i Belgien?