Därför krånglade piratspel på kassettband

9 oktober, 2013 av: Jimmy Wilhelmsson  

I helgen körde IT-tidningen TechWorld en retroartikel om bandstationer och då särskilt Commodores klassiker, 1530 C2N Datasette. En av anledningarna till att jag uppmärksammade den var det faktum att någon länkade hit och min besöksstatistik gjorde ett litet gupp under några timmar.

Och det är en riktigt liten trevlig artikel, men jag skulle ändå vilja tillägga några detaljer i sammanhanget – framförallt bitarna om piratkopiering.

Att bandaren var ett klassiskt, men klumpigt, tillbehör framgår inte minst av den artikel om att ladda in spel med hjälp av turbo som jag skrev får två och ett halvt år sedan.

Filmen, i vilken det tar mig fem minuter bara att starta spelet, bjuder på igen här nedan.

I artikeln från TechWorld kan vi bland annat läsa följande:

”Den största fördelen med 1530 C2N Datasette var att den var stabil, men däremot höll den inte särskilt högt tempo, inte ens med 70- och 80-talets mått mätt. Under normala omständigheter gick det att komma upp i cirka 50 byte per sekund. På en 30-minuterssida på en kassett kunde man lagra upp till 100 kilobyte – med hjälp av komprimering ökade den siffran till fantastiska 1 000 kilobyte.”

Och det där är förstår korrekt; särskilt i Europa var bandstationerna vanliga då diskettenheter kostade en hel del pengar – ofta lika mycket som datorn själv. Till bandstationerna köptes originalspel som oftast begränsades till ett spel per kassett; men även piratspel lagrades på kassettband, vilket de flesta säkert minns.

”För den som sysslade med piratkopiering uppstod problem. De knäckta spelen lagrades nämligen ofta i ett komprimerat turboformat som gjorde att fler spel fick plats på en kassett. Tonhuvudet i bandstationen hamnade lätt i fel läge och de komprimerande programmen var mycket känsliga för det.”

c64-1530-datasetteHär finns läge att förtydliga och komplettera, tycker jag. Att tonhuvudet inte är stabilt innebär precis lika mycket korrupt läsning vid inläsningen av originalspel som piratspel; skillnaden är att piratspelen är trunkerade komprimerade och varje liten bit information ger datorn instruktioner i hur den ska sätta ihop inlästa data till ett komplett spel.

Blir delar av denna komprimerade information korrupt kommer mjukvaran inte att förstå hur den ska packas upp, och du får ett fel.

Motsvarande läsfel i ett originalspel kanske bara innebär att en bild visas lite fel på några pixlar eller att ljud eller musik uppför sig lite märkligt, men kanske inte att hela spelet som sådant inte fungerar. Turbon, eller uppackaren, gör alltså inte att bandstationen läser in snabbare från kassetten snurrar snabbare – däremot läses färre antal bytes in, och dessa bytes är alltså mycket riktigt känsligare för läsfel när datorn väl ska tolka resultatet.

”Ganska snart utvecklades program som med hjälp av linjer på skärmen visade när [tonhuvud]inställningen var korrekt.”

turbo_250_II_stripesJag minns att en senare version av Turbo 250 av Mr.Z visade färgade linjer; när de var jämna och fina laddades data in korrekt, men när de började hacka och ömsom visa den blå bakgrunden visste man att det skulle resultera i ett skrivfel mot slutet.

Jag tror egentligen inte att linjerna hade med tonhuvudinställningen att göra, utan helt enkelt visade att datorn korrekt tog emot data.

Visst är gammal hårdvara charmigt, men inmatningsenheterna tycker jag i dag mest är av ondo – särskilt då kassetter och disketter inte direkt mår bra av 25 års vila på vinden.

Ska du köra Commodore 64 i dag rekommenderar jag att du skaffar nyare grejer som läser direkt av ett SD-kort. Visst är C64 fantastiskt fortfarande?

 






Spelpappan drivs av Jimmy Wilhelmsson med erfarenhet av Commodore, datorspel och rollspel sedan mitten av 80-talet. Kontakta mig gärna vid frågor.

Artiklar publicerade i andra medier hittar du här.


Nu kan du förhandsboka Generation 500, den maffiga kaffebordsboken om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500.

Få den först av alla! Klicka här för att förboka ditt ex.


Kategori: TV-spel
Etiketter: ,

Kommentarer

13 kommentarer till “Därför krånglade piratspel på kassettband”
  1. Richard skriver:

    Stackars dem som hade de första bandspelarna (mig inkluderat) och inte en passande skruv att stoppa ned. Jag köpte Azimuth justeringsband och fick med en sådan sedan gick allt att lösa. Fasiken vad jobbigt det var på skolgården att jag inte kunde ladda in spel från ett band som en kompis utan problem kunde spela upp, innan man hade den där skruvmejseln.

    Sedan kom ju en uppdaterad bandspelare (LoadIt tror jag den hette) men inbyggd liten ratt för detta och små lysdioder som visade hur bra det blir. Fusk tycker jag! Själv lärde man sig höra på ljudet och känseln i skruven för att veta vad som var perfekt för olika band :-)

  2. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Jag tyckte faktiskt att de där linjerna i Turbo 250 var utmärkta; det syntes direkt om data lästes in korrekt eller inte – och även ungefär var på bandet det felade. Att få Load Error efter ”perfekta” linjer var mycket ovanligt.

  3. Richard skriver:

    Japp, lättast var ju så klart att hålla koll på linjerna. Det var ju så man såg om det laddade korrekt nästan direkt.

  4. Pontus Berg skriver:

    Jimmy;

    # Datat på bandet
    ”trunkerade” betyder ”förkortade” – då tar man bort saker på slutet. ”Komprimerade” netyder att man representerar man en viss datamängd på ett kortare sätt. Inte alls samma sak. Trunkerar betyder att man tar bort saker.

    Datat på den knäcka varianten är komprimerad vilket ibland var fallet på orginalet också, men inte alltid. Om spelen var packade så var det typiskt sett med RLE packning, vilket också är aningen mindre känsligt är sekvenspackning vilket vi använde när vi knäckte.

    # Laddaren
    ”Turbon, eller uppackaren, gör alltså inte att bandstationen läser in snabbare från kassetten”

    Nja… Bandhastigheten är konstant, men ”bitar per millimeter band” ökar. Det är det som är turbon. Genom att bitarna läggs tätare så blir riskerna att det blir fel i inläsningen mycket större. Uppackaren exekveras efter att man laddat.

    På disk bygger man ofta ihop laddare med uppackare, men så gör man inte på band. (Jag har aldrig sett det i alla fall)

    Alltså;
    # Bittätheten på bandet är turbon – det är det som gör att man laddar bitarna fortare.
    # Packningen gör att datat blir känsligare eftersom bitfel i laddningen pajjar uppackningen.

  5. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Trunkera – det är alldeles riktigt. Det är helt fel ord – ändrar. Tack för tydligheten.

    Bandhastigheten – Precis, hastigheten på bandet är exakt samma – det är det som är min poäng. Det kan också förtydligas dock.

  6. Jörgen Nilsson skriver:

    Just Turbo 250 minns jag också som att det fanns i version med och utan linjer. Dessutom vill jag minnas att det var någon specialare om man först laddade Turbo 250 och sedan Turbo 3001 för att sedan spara ner det som en ”ny” turbo. Det blev någon knepigt mellanting.

    Det där kan dock vara minnet som spelar mig ett spratt. En seg brun tysk turbo hade jag också.

    Linjerna i Turbo 250 skulle helst inte bara vara heltäckande, utan det skulle vara återkommande horisontella fält med mer brunt och gult som rörde sig i höjdled. Då var det absolut bäst. Om man fick en laddning där det bara var slumpflimmer, om än heltäckande, blev det ofta laddningsfel.

    När jag för tio år sedan köpte en begagnad 64:a fick jag med en TFCIII… och jävulen vad skönt att ha turbo inladdat och klart när man startar datorn. Önskar jag hade haft en sån då det begav sig på riktigt.

  7. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Hm, intressant – jag använde själv nästan enbart Turbo 250 så jag har lite svårt att verifiera det du säger. Men det coola är att vi alla hade ett förhållningssätt till vår favorit-turbo eftersom den låg bakom hur ofta vi fick spela våra favoritpiratkopior :)

    I dag hoppar jag helt allt vad turbo och kassetter heter; det är bara inmatningshårdvara med SD-kort som gäller, typ MMC64. Datorn ska vara originalhårdvara – men inmatningen får gärna vara modern.

  8. Jörgen Nilsson skriver:

    Det var ju bandvarv som gällde, och Turbo 250 klockade in på 12-13 varv. Turbo 3001 på runt 9. Tidigare nämnda tyska brunfärgade fula turbo på runt 25. :-D

  9. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Precis. Och turbon först på ett separat band, såklart. Så att man slapp spola i evighet varje gång.

  10. Anders Carlsson skriver:

    Det kan tilläggas att med The Final Cartridge 3 (möjligen också tidigare versioner, är lite osäker) så ingick en Turbo Tape 64-kompatibel turbo i cartridget så det fanns där hela tiden. Det var skillnad mot konkurrenten Action Replay som i samtida versioner V och VI hade en helt egen kassett-turbo. Om den var mer pålitlig vet jag inte, tror knappast någon använde den eftersom Turbo Tape 64 var så dominerande.

  11. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Jo, turbon i TFCIII funkade väl rätt ok – men jag fick inte tillgång till en sådan förrän senare i C64-karriären.

    Men du menar alltså att Turbo Tape 64 var populärare än Turbo 250? Jag var helt övertygad om att Turbo 250 var helt dominerande, men det kanske bara var i just de kretsar jag själv befann mig i…?

  12. Anders Carlsson skriver:

    Njae, det är ju så att Turbo Tape 64, Turbo 250, Turbo 3001 och allt vad de heter använder samma ”protokoll”. Det som skiljer dem åt brukar vara hur stora program de kan ladda/spara och i vilken mån de blinkar på skärmen. Eftersom det första programmet hette Turbo Tape 64 (det är väl den tyska om jag inte är helt ute och cyklar?) tror jag att det är rimligt att sammanföra alla turbo under den typbeteckningen.

    Action Replay använde i gengäld en helt annan rutin, som alltså inte var kompatibel med någon av de gängse förekommande kassett-turbona. Lite som de flesta kommersiella spel laddade med egna turbos, även om det faktiskt fanns några spel som bakade in Turbo 250 (om du föredrar att kalla den så) i sin laddare, och man då kunde ladda in turbodelen manuellt istället. Om det var för att skydda mot kopiering eller att andra rutiner var ännu mer pålitliga som spelföretagen lät utveckla eller köpa in egna turborutiner vet jag inte, jag tyckte nog att den vanliga flimmerturbon både var stabil och snabb nog.

    F.ö. har jag ett svagt minne att de allra första kommersiella spelen som experimenterade med turbo gjorde så att de sparat en turboladdad version på ena sidan, och en normalt laddande version på B-sidan, utifall turbon inte skulle fungera. Jag tänker t..ex. på andrautgåvan av Get Off My Garden (Interceptor Micros/Software), har för mig att även Llamasoft gjorde så?

  13. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Ah, du menar så – ja, det kan mycket väl vara så att samtliga dessa turbos använde versioner av samma protokoll, det vet jag faktiskt inte. Jag tänkte mer på att de olika varianterna var olika populära i olika användarkretsar. För mig var det isåfall endast denna protokollvariant som gällde; det var ju ingen mening att sitta ensam med ett protokoll som ingen annan använde om man mest bytte spel med andra.

    Det där med turbo i kommersiella spel låter intressant, det får vi ta och kolla upp. Jag funderar för övrigt på att göra en lite mer djuplodande artikel om kassettknäckande framöver; det är kul saker att läsa om i dag.

Kommentera