I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.Därför krånglade piratspel på kassettband
9 oktober, 2013 av: Jimmy Wilhelmsson
I helgen körde IT-tidningen TechWorld en retroartikel om bandstationer och då särskilt Commodores klassiker, 1530 C2N Datasette. En av anledningarna till att jag uppmärksammade den var det faktum att någon länkade hit och min besöksstatistik gjorde ett litet gupp under några timmar.
Och det är en riktigt liten trevlig artikel, men jag skulle ändÃ¥ vilja tillägga nÃ¥gra detaljer i sammanhanget – framförallt bitarna om piratkopiering.
Att bandaren var ett klassiskt, men klumpigt, tillbehör framgår inte minst av den artikel om att ladda in spel med hjälp av turbo som jag skrev får två och ett halvt år sedan.
Filmen, i vilken det tar mig fem minuter bara att starta spelet, bjuder på igen här nedan.
I artikeln från TechWorld kan vi bland annat läsa följande:
”Den största fördelen med 1530 C2N Datasette var att den var stabil, men däremot höll den inte särskilt högt tempo, inte ens med 70- och 80-talets mÃ¥tt mätt. Under normala omständigheter gick det att komma upp i cirka 50 byte per sekund. PÃ¥ en 30-minuterssida pÃ¥ en kassett kunde man lagra upp till 100 kilobyte – med hjälp av komprimering ökade den siffran till fantastiska 1 000 kilobyte.”
Och det där är förstÃ¥r korrekt; särskilt i Europa var bandstationerna vanliga dÃ¥ diskettenheter kostade en hel del pengar – ofta lika mycket som datorn själv. Till bandstationerna köptes originalspel som oftast begränsades till ett spel per kassett; men även piratspel lagrades pÃ¥ kassettband, vilket de flesta säkert minns.
”För den som sysslade med piratkopiering uppstod problem. De knäckta spelen lagrades nämligen ofta i ett komprimerat turboformat som gjorde att fler spel fick plats pÃ¥ en kassett. Tonhuvudet i bandstationen hamnade lätt i fel läge och de komprimerande programmen var mycket känsliga för det.”
Här finns läge att förtydliga och komplettera, tycker jag. Att tonhuvudet inte är stabilt innebär precis lika mycket korrupt läsning vid inläsningen av originalspel som piratspel; skillnaden är att piratspelen är trunkerade komprimerade och varje liten bit information ger datorn instruktioner i hur den ska sätta ihop inlästa data till ett komplett spel.
Blir delar av denna komprimerade information korrupt kommer mjukvaran inte att förstå hur den ska packas upp, och du får ett fel.
Motsvarande läsfel i ett originalspel kanske bara innebär att en bild visas lite fel pÃ¥ nÃ¥gra pixlar eller att ljud eller musik uppför sig lite märkligt, men kanske inte att hela spelet som sÃ¥dant inte fungerar. Turbon, eller uppackaren, gör alltsÃ¥ inte att bandstationen läser in snabbare frÃ¥n kassetten snurrar snabbare – däremot läses färre antal bytes in, och dessa bytes är alltsÃ¥ mycket riktigt känsligare för läsfel när datorn väl ska tolka resultatet.
”Ganska snart utvecklades program som med hjälp av linjer pÃ¥ skärmen visade när [tonhuvud]inställningen var korrekt.”
Jag minns att en senare version av Turbo 250 av Mr.Z visade färgade linjer; när de var jämna och fina laddades data in korrekt, men när de började hacka och ömsom visa den blå bakgrunden visste man att det skulle resultera i ett skrivfel mot slutet.
Jag tror egentligen inte att linjerna hade med tonhuvudinställningen att göra, utan helt enkelt visade att datorn korrekt tog emot data.
…
Visst är gammal hÃ¥rdvara charmigt, men inmatningsenheterna tycker jag i dag mest är av ondo – särskilt dÃ¥ kassetter och disketter inte direkt mÃ¥r bra av 25 Ã¥rs vila pÃ¥ vinden.
Ska du köra Commodore 64 i dag rekommenderar jag att du skaffar nyare grejer som läser direkt av ett SD-kort. Visst är C64 fantastiskt fortfarande?
Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.
I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
Stackars dem som hade de första bandspelarna (mig inkluderat) och inte en passande skruv att stoppa ned. Jag köpte Azimuth justeringsband och fick med en sådan sedan gick allt att lösa. Fasiken vad jobbigt det var på skolgården att jag inte kunde ladda in spel från ett band som en kompis utan problem kunde spela upp, innan man hade den där skruvmejseln.
Sedan kom ju en uppdaterad bandspelare (LoadIt tror jag den hette) men inbyggd liten ratt för detta och små lysdioder som visade hur bra det blir. Fusk tycker jag! Själv lärde man sig höra på ljudet och känseln i skruven för att veta vad som var perfekt för olika band :-)
Jag tyckte faktiskt att de där linjerna i Turbo 250 var utmärkta; det syntes direkt om data lästes in korrekt eller inte – och även ungefär var pÃ¥ bandet det felade. Att fÃ¥ Load Error efter ”perfekta” linjer var mycket ovanligt.
Japp, lättast var ju så klart att hålla koll på linjerna. Det var ju så man såg om det laddade korrekt nästan direkt.
Jimmy;
# Datat på bandet
”trunkerade” betyder ”förkortade” – dÃ¥ tar man bort saker pÃ¥ slutet. ”Komprimerade” netyder att man representerar man en viss datamängd pÃ¥ ett kortare sätt. Inte alls samma sak. Trunkerar betyder att man tar bort saker.
Datat på den knäcka varianten är komprimerad vilket ibland var fallet på orginalet också, men inte alltid. Om spelen var packade så var det typiskt sett med RLE packning, vilket också är aningen mindre känsligt är sekvenspackning vilket vi använde när vi knäckte.
# Laddaren
”Turbon, eller uppackaren, gör alltsÃ¥ inte att bandstationen läser in snabbare frÃ¥n kassetten”
Nja… Bandhastigheten är konstant, men ”bitar per millimeter band” ökar. Det är det som är turbon. Genom att bitarna läggs tätare sÃ¥ blir riskerna att det blir fel i inläsningen mycket större. Uppackaren exekveras efter att man laddat.
På disk bygger man ofta ihop laddare med uppackare, men så gör man inte på band. (Jag har aldrig sett det i alla fall)
Alltså;
# Bittätheten pÃ¥ bandet är turbon – det är det som gör att man laddar bitarna fortare.
# Packningen gör att datat blir känsligare eftersom bitfel i laddningen pajjar uppackningen.
Trunkera – det är alldeles riktigt. Det är helt fel ord – ändrar. Tack för tydligheten.
Bandhastigheten – Precis, hastigheten pÃ¥ bandet är exakt samma – det är det som är min poäng. Det kan ocksÃ¥ förtydligas dock.
Just Turbo 250 minns jag ocksÃ¥ som att det fanns i version med och utan linjer. Dessutom vill jag minnas att det var nÃ¥gon specialare om man först laddade Turbo 250 och sedan Turbo 3001 för att sedan spara ner det som en ”ny” turbo. Det blev nÃ¥gon knepigt mellanting.
Det där kan dock vara minnet som spelar mig ett spratt. En seg brun tysk turbo hade jag också.
Linjerna i Turbo 250 skulle helst inte bara vara heltäckande, utan det skulle vara återkommande horisontella fält med mer brunt och gult som rörde sig i höjdled. Då var det absolut bäst. Om man fick en laddning där det bara var slumpflimmer, om än heltäckande, blev det ofta laddningsfel.
När jag för tio Ã¥r sedan köpte en begagnad 64:a fick jag med en TFCIII… och jävulen vad skönt att ha turbo inladdat och klart när man startar datorn. Önskar jag hade haft en sÃ¥n dÃ¥ det begav sig pÃ¥ riktigt.
Hm, intressant – jag använde själv nästan enbart Turbo 250 sÃ¥ jag har lite svÃ¥rt att verifiera det du säger. Men det coola är att vi alla hade ett förhÃ¥llningssätt till vÃ¥r favorit-turbo eftersom den lÃ¥g bakom hur ofta vi fick spela vÃ¥ra favoritpiratkopior :)
I dag hoppar jag helt allt vad turbo och kassetter heter; det är bara inmatningshÃ¥rdvara med SD-kort som gäller, typ MMC64. Datorn ska vara originalhÃ¥rdvara – men inmatningen fÃ¥r gärna vara modern.
Det var ju bandvarv som gällde, och Turbo 250 klockade in på 12-13 varv. Turbo 3001 på runt 9. Tidigare nämnda tyska brunfärgade fula turbo på runt 25. :-D
Precis. Och turbon först på ett separat band, såklart. Så att man slapp spola i evighet varje gång.
Det kan tilläggas att med The Final Cartridge 3 (möjligen också tidigare versioner, är lite osäker) så ingick en Turbo Tape 64-kompatibel turbo i cartridget så det fanns där hela tiden. Det var skillnad mot konkurrenten Action Replay som i samtida versioner V och VI hade en helt egen kassett-turbo. Om den var mer pålitlig vet jag inte, tror knappast någon använde den eftersom Turbo Tape 64 var så dominerande.
Jo, turbon i TFCIII funkade väl rätt ok – men jag fick inte tillgÃ¥ng till en sÃ¥dan förrän senare i C64-karriären.
Men du menar alltsÃ¥ att Turbo Tape 64 var populärare än Turbo 250? Jag var helt övertygad om att Turbo 250 var helt dominerande, men det kanske bara var i just de kretsar jag själv befann mig i…?
Njae, det är ju sÃ¥ att Turbo Tape 64, Turbo 250, Turbo 3001 och allt vad de heter använder samma ”protokoll”. Det som skiljer dem Ã¥t brukar vara hur stora program de kan ladda/spara och i vilken mÃ¥n de blinkar pÃ¥ skärmen. Eftersom det första programmet hette Turbo Tape 64 (det är väl den tyska om jag inte är helt ute och cyklar?) tror jag att det är rimligt att sammanföra alla turbo under den typbeteckningen.
Action Replay använde i gengäld en helt annan rutin, som alltså inte var kompatibel med någon av de gängse förekommande kassett-turbona. Lite som de flesta kommersiella spel laddade med egna turbos, även om det faktiskt fanns några spel som bakade in Turbo 250 (om du föredrar att kalla den så) i sin laddare, och man då kunde ladda in turbodelen manuellt istället. Om det var för att skydda mot kopiering eller att andra rutiner var ännu mer pålitliga som spelföretagen lät utveckla eller köpa in egna turborutiner vet jag inte, jag tyckte nog att den vanliga flimmerturbon både var stabil och snabb nog.
F.ö. har jag ett svagt minne att de allra första kommersiella spelen som experimenterade med turbo gjorde så att de sparat en turboladdad version på ena sidan, och en normalt laddande version på B-sidan, utifall turbon inte skulle fungera. Jag tänker t..ex. på andrautgåvan av Get Off My Garden (Interceptor Micros/Software), har för mig att även Llamasoft gjorde så?
Ah, du menar sÃ¥ – ja, det kan mycket väl vara sÃ¥ att samtliga dessa turbos använde versioner av samma protokoll, det vet jag faktiskt inte. Jag tänkte mer pÃ¥ att de olika varianterna var olika populära i olika användarkretsar. För mig var det isÃ¥fall endast denna protokollvariant som gällde; det var ju ingen mening att sitta ensam med ett protokoll som ingen annan använde om man mest bytte spel med andra.
Det där med turbo i kommersiella spel låter intressant, det får vi ta och kolla upp. Jag funderar för övrigt på att göra en lite mer djuplodande artikel om kassettknäckande framöver; det är kul saker att läsa om i dag.