I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.




 

Reklam i spel – från coolt till plåga

25 mars, 2015 av: Jimmy Wilhelmsson  

Om du frågar mig i dag vad jag tycker om reklam och produktplacering i spel så svarar jag antagligen lite svepande att det kanske är ett nödvändigt ont – men dock ett ont.

När jag häromdagen åter kikade på en skärmdump av klassiska speltiteln Basketball till Commodore 64 av Andrew Spencer minns jag än med värme hur 10-åringen i mig utbrast: ”Riktig reklam! Shit, vad coolt!”.

Datorspel togs inte på allvar under 80-talet, åtminstone inte på det sätt som sker i dag. Skillnaden är såklart att spelbranschen nuförtiden drar in miljardbelopp och utmanar eller går om sedan länge etablerade underhållningsbranscher som musik och film.

I en omgivning då spel inte var ”på riktigt” var det inte så konstigt att vi reagerade som vi gjorde så fort något ”på riktigt” verkade ske. Som exempelvis att idrottsmän och -kvinnor började få riktiga namn istället för påhittade. Eller som att äventyrsspel faktiskt kunde mäta sig med rollspel eller att spelberättelser var lika spännande som filmer, eller i vissa fall bättre än filmer – vilket jag tycker är fallet med spel som Indiana Jones: Fate of Atlantis, till exempel.

Ett annat, mer märkligt, sätt att gör spel ”riktiga” var att inkludera riktig reklam, alltså äkta produktplacering. Detta är en företeelse de flesta av oss fnyser åt nuförtiden men i ett Sverige då tv-kanalerna inte innehöll reklam kändes konceptet både spännande och häftigt.

basketballBasketball till Commodore 64 är ett tidigt sportspel från Andrew Spencer som kring 1984 lanserade en del sportspel med liknande grafik.

Längs kortsidan löper en sarg med tydlig reklam för Coca-Cola och Kellogg’s – loggorna är både snyggt gjorda i all sin pixlighet och direkt verklighetstrogna, åtminstone jämfört med hur resten av spelet känns, ser ut och låter.

Reklamen i Basketball är alltså ditlagd av Spencer själv, förmodligen för att ge spelet just den känsla av autenticitet som funkade på mitt tioåriga jag. Trettio år senare är det såklart inte längre av en slump varumärken dyker upp där de gör – utan ett resultat av att företag betalar för det, precis som i övrig underhållningsindustri.

Med det i minnet är det lustigt att det som en gång sågs som en pittoresk detalj nu ses som en styggelse, ett nödvändigt ont. Då jag växte upp i ett miljonområde i östra Malmö fick vi tidig tillgång till kabel-tv. Redan 1985 dök kanaler som Super Channel, Sky Channel, MTV och Music Box upp på tv-skärmen och följdes snart av även svenska reklamkanaler med TV3 och Kanal 5 i spetsen.

Nyhetens behag gjorde att vi längtade efter reklampauserna. Vi satt kvar och tittade på dem allihop och därför kan flera av oss fortfarande utantill sångerna om Raider, Zingo och Mattels leksaker. De gav konstigt nog ett mervärde till upplevelsen.

Reklam ger inte längre särskilt mycket mervärde, även om reklambranschen själv (i den mån den fortfarande vill kalla sig så) hävdar att det är just mervärde och relevans de säljer. Reklamen i spelen och kanalerna gav dock inte oss 70-talsungar ett mervärde för att den var speciellt bra eller cool – utan enbart på grund av det faktum att vi valde att låta reklam som sådan stå för någonting äkta.

zoolSpel blev ”på riktigt” när Coca-Cola var inblandat. TV-programmen var coola ”på riktigt” när de sponsrades av Raider. I dag kan vi argumentera för att exakt samma förhållande mellan reklam och underhållning gäller – fast tvärtom.

Reklamfritt är det nya äkta.

Jag tycker i vilket fall inte det är särskilt coolt om Nathan Drake sveper en Coca-Cola i en mellansekvens. Däremot tyckte jag att det var sjukt coolt att dittills okända godismärket Chupa Chups hämningslöst invaderade Amiga-spelet Zool.

Det enda exemplet vore inte särskilt annorlunda jämfört med det andra. Det som vore annorlunda är jag – och min uppfattning om saker och ting.

Ha en fortsatt trevlig onsdagskväll! 

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.


I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.




Kategori: Spel & Data
Etiketter: ,

Kommentarer

5 kommentarer till “Reklam i spel – från coolt till plåga”
  1. Anders Carlsson skriver:

    En fråga jag ställer mig är om företagen som fick sina logotyper kidnappade, brydde sig om det så länge de inte presenterades i ett negativt sammanhang. Jag vet t.ex. att Tennis till CreatiVision finns i tre kända utgåvor: en där det står Wimbledon i bakgrunden, en med logotyperna för Coca-Cola och Sprite, och en där återförsäljaren Dick Smith istället finns med. Åtminstone en av de två första torde ha försvunnit från marknaden av en eller annan anledning, jag kan t.ex. tänka mig att rättighetsinnehavarna till Wimbledons tennisturnering lika lite gillade att någon namnsnyltade på dem som den internationella olympiska kommittén brukar göra.

    Bally Midways ”Tapper” är ett av de tidigaste spelen jag känner till där det aktivt produktplacerats, både en barnvänlig version med någon sorts root beer, och om jag minns rätt en något mer vuxen version med Budweiser, i alla fall på arkad.

  2. Ola Hansson skriver:

    Jag minns att jag reagerade positivt på Daley Thompson’s Decathlons reklam för Woolworths, John Menzies, WH Smith och Barclays, trots att det var engelska varumärken som jag egentligen inte kan ha känt till innan – men ändå förstod var riktiga och inte påhitt

    Fast ännu mer förtjust var jag just i Coca Cola och Kellog’s skyltarna i Basketball. Tror delvis att jag helt enkelt tyckte de såg läckra ut rent grafiskt – de var ju mycket snyggare än vad fonter vanligen var (och rätt lika varandra förresten…) i den tidens spel. Men helt klart gjorde reklamen också att spelen kändes viktigare, verkligare och mer på allvar. Idag känner jag förstås precis tvärtom men har inte reflekterat över saken förrän jag läste detta!

  3. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    @anders: Jag tror inte att bolagen rent generellt brydde sig nämnvärt av två anledningar, åtminstone inte år 1984.

    Dels förstod de inte mediet och kanske inte ens fick reda på att loggorna använders – och dels var inte varumärkesbevakning en lika brännande fråga då som nu. Det var svårt att kopiera saker; tillverkningsprocesser var krångliga och dyra – och den digitala kopieringen fanns inte heller. Den tuffa attityd bolagen har i dag har växt fram över tid i takt med att piratkopiering och varumärkessnyltning går att göra enklare och i större skala.

    Se bara på en sådan sak som att skoja till det med loggan. Innan grafiska mjukvaror som ritprogram och annat blir det en klipp- och klistra-historia – och när du väl är färdig kan du inte visa den för någon, annat än sätta upp den på lokala affärens anslagstavla eller komma in i tidningar.

    @ola: Du sätter fingret på ytterligare en kul sak – reklamens förmåga att uppmärksamma oss på varumärken som inte fanns i Sverige. Med en nationell tv (som dessutom saknade reklam) blev vi helt icke-exponerade för varumärken som inte gick att köpa.

  4. Anders Carlsson skriver:

    Ganska mycket off-topic, men senast jag köpte flingor såg jag att Kellogg’s har en tilläggstext på sina paket, något i stil med ”We don’t make cereals for anyone else” eller likatydande. Jag vet inte riktigt vad innebörden var, att de minsann inte gör EMV-flingor utan vill man ha deras kvalitet och smak får man köpa flingor av deras eget märke, till skillnad från andra tillverkare som säkerligen producerar såväl den egna som EMV-varor parallellt, med liten eller ibland kanske ingen innehållsskillnad.

    Apropå Tapper, var arkadspelet mycket riktigt från början Budweiser, men p.g.a. att de inte ville ha alkoholreklam till minderåriga i spelhallarna finns versionen med root beer av odefinierat varumärke, samt en bootleg från 1990-talet med japanska ölmärket Suntory. I hemversionerna byttes Budweiser mot Mountain Dew. Jag vet inte om de har gemensamma ägarintressen, eller Bally/Sega som hittade annan partner.

    Sedan går det väl nästan inte att undkomma att notera Pepsi Invaders, även känt som Coke Wins till Atari 2600, även om det var ett internt skämt som råkade komma allmänheten till kännedom. Reklamvärdet för Coca-Cola som försvarare mot de elaka Pepsi-monstren går väl att diskutera, kan te sig lite som sandlådenivå men det var väl tänkt att motivera de av Coca-Colas återförsäljare som befann sig på samma nivå.

  5. Mindrax skriver:

    Sådant kollade jag alltid efter förr i spel.
    Tyckte det förhöjde känslan i spelen.
    Även i filmer älskade jag sådant.

Kommentera