Spela in dina föräldrars berättelser

13 april, 2020 av: Jimmy Wilhelmsson  

Det är lätt att ta din egen historia för given. Dina föräldrar finns alltid där, ivriga att berätta den för dig – om och om igen. Kanske till och med mor- och farföräldrar kan fylla i. Släktkalasen är fulla av roliga anekdoter.

Men en dag tystnar berättelserna och du står kvar med dina frågor. Du önskar att du hade lyssnat lite bättre. Du hade velat veta mer om din egen historia som utspelade sig för bara en generation sedan. Så passa på.

Jag får ofta mejl från läsare av mina böcker. De vill ibland diskutera lite fakta hit och dit, och ibland bara skriva av sig. Men då och då blir jag även kontaktad av ättlingar till de personer jag skrivit om men som inte längre är vid liv. Ett sådant mejl kom i vintras.

Vill härmed tacka från djupet av mitt hjärta för det fantastiska fina arbete ni har gjort. Tänk så lite man vet om vad som ska ske härnäst i ens liv – plötsligt dyker det upp intelligenta och konstnärliga människor som vill dela med sig av sitt intresse, det kan man verkligen kalla generositet och resultatet är mastery på hög nivå. Jag fick dessutom veta saker om min pappa som jag inte hade en susning om.

Jag blir både glad och ledsen samtidigt när jag läser sådant. Det är såklart underbart att få läsa om sin mor eller far i en bok, men samtidigt lite tråkigt att man som barn inte ens känt till berättelsen och kunnat fråga om den. Att börja skriva sin egen livshistoria är inte bara bra för dig själv, utan även en stor hjälp och till mycket glädje för dina efterkommande.

Mina egna föräldrar gick bort med kort mellanrum under 2017 och 2018, faktiskt mitt under skrivandet av boken SERIETIDNINGSREKLAM!, vilken involverade mina föräldrars minnen mer än någon annan bok jag skrivit gjort. De fanns med i början av bokens skrivande, men båda var borta när boken väl skulle släppas – vilket kändes lite märkligt.

Julen 1974 fick jag en trehjuling som faktiskt gått vidare i arv inom familjen. Här instruerar min mor mig i den ädla konsten att trampa en cykel.

 

Men det vi pratade om då handlade mest om min egen historia, alltså från 1973 och framåt. För att förstå bättre varför vår familj såg ut och levde som den gjorde tyckte jag det vore intressant att få reda på mer om mina föräldrars egen uppväxt och tidiga år som unga vuxna. Jag fick därför idén att helt enkelt sätta mig ner och intervjua dem, som om de vore med i ett radioprogram om sig själv.

Varje mobiltelefon har en inspelningsfunktion, en fullt kapabel diktafon som du bara behöver lägga påslagen mellan dig själv och den du intervjuar. I dag filmar vi varandra i stort sett varje dag, men missar ofta att spela in faktiska samtal. Om 20 eller 50 år tror jag vi värderar samtalet högre än den inspelade filmsnutten som då känns tagen ur sitt sammanhang och kanske till och med porträtterar personer vi inte längre känner igen.

Min far hade svår diabetes sedan unga år: det var liksom ”bestämt” att han skulle lämna in först, och det brukade han även faktiskt skoja om. Därför spelade jag in honom i två stycken timmeslånga intervjuer där han fick berätta om sitt liv från barndomen och fram till jag föddes. Tyvärr blev det istället min mor som gick bort först i en aggressiv cancer vi trodde hon blivit kvitt några år tidigare. Av olika anledningar blev en liknande intervju med henne aldrig av, vilket jag givetvis ångrar nu. Men hellre glädjas över det som faktiskt blivit gjort, än det man inte hann med.

 

Så hur gör man en bra intervju med äldre släktingar?

Som vanligt när det handlar om att dokumentera berättelser finns det bättre och sämre metoder. Jag tänkte redovisa några punkter jag tycker kan vara viktiga att tänka på om du ska intervjua en förälder eller annan äldre släkting – särskilt sådana som inte är vana vid att intervjuas eller som kanske inte ens vill prata om sitt liv.

Många av de personer som syns i tv-soffor eller hörs i radiostudior är vana vid att prata – deras jobb är att intervjuas. I mina intervjusituationer handlar det ofta istället om att dra intressanta berättelser ur folk som normalt inte vill prata, eller inte tycker att deras berättelser är särskilt intressanta. De kan tvärtom vara rädda för att du ska bli besviken över hur mediokra deras livsberättelser är – men den enda besvikelsen du kan få är ju att inte få reda på tillräckligt mycket.

Så här är några tips som är bra att tänka på för att dra en livsberättelse ur en ovan berättare:

 

Berätta för lyssnaren vad den lyssnar på

Börja med att säga vem du är, vem du intervjuar och vilket datum det är. Även om det finns tidsstämplar på digitala ljudfiler är det inte säkert att sådana överlevt en massa kopieringar och konverteringar som krävs för att lyssna på din intervju om 50 år. Det tar fem sekunder att säga era namn och vilket datum det är. Gör det.

 

Håll inte på för länge

Många människor är blyga och gillar som sagt inte att prata, och inte om sig själv – och det är ofta de familjeberättelserna du vill åt. Den som gillar att prata har säkert redan berättat sina ett antal gånger. Efter ett tag brukar dock även den med största tunghäftan komma loss och bli mer talför. Dock visar all min erfarenhet på att samtalets kvalitet ebbar ut efter ungefär en timmes prat.

Det kan vara småsaker som att den intervjuade måste gå iväg för att göra saker eller att andra blandar sig i samtalet eller på annat sätt stör. Livet kommer emellan och bryter magin. Det är då bättre att bryta och återuppta samtalet och intervjun vid ett annat tillfälle. Dröj dock inte för länge mellan gångerna. Inled nästa tillfälle med att dra en kort sammanfattning över vad ni pratade om förra gången – inte minst för den som lyssnar om 50 år: kanske första intervjun kommit bort? Då är det bra för dem att veta vad den handlade om.

Min mors dop under sensommaren 1947.

 

Håll tyst

I flera av mina tidiga intervjuer irriterades jag vid genomlyssningen av att jag själv pratade så mycket. Jag fick snabbspola förbi min egen röst och frågade mig själv varför jag inte bara kunde hålla käft? Och så är det med folk som gillar att prata: men den här intervjun handlar inte om dig, den handlar om ditt intervjuobjekt. Du som intervjuar ska verkligen anstränga dig för att hålla tyst och inte solka ner inspelningen med dina inlägg – hur smarta och hjälpande du än tycker att de är.

Avbryt inte en mening. Fyll heller inte i en mening, även om du tror dig veta vad de ska säga. Allt du säger förstör berättelsen. Varje gång du tänker öppna munnen, fundera en eller två extra gånger på om det verkligen är viktigt. Du riskerar nämligen att avbryta den som pratar precis när de ska säga något viktigt som du förmodligen vill höra. Den som är ovan vid att intervjuas kan dessutom bli lite lättad av att du bryter av, och så tappar du det där dyrköpta ögonblicket när de faktiskt tänkte öppna upp sig och berätta något du inte kände till.

 

Ställ inte för många frågor

Det här kan tyckas konstigt, men en bra intervju går egentligen inte ut på att ställa frågor – utan om att få intervjuobjektet att prata. Vi har av tradition fått för oss att folk pratar mest efter att ha fått en fråga – men så ser det ju inte ut vid middagsbordet, så varför skulle det se ut så i en intervjusituation?

Dessutom försämrar direkta frågor ofta intervjuns kvalitet. Om du exempelvis frågar om din far var bra i skolan, så ger det honom en chans att komma undan och avsluta hela ämnet genom att säga ”ja” eller ”nej”. Du ställde en fråga och du fick svar. Om du vill veta mer får du ställa fler frågor och så blir intervjun en pingismatch av frågor och svar istället för en lång och rik berättelse.

Att få ett påstående istället för en fråga gör att den intervjuade tvingas svara längre och mer utmålande. Orsaken är att det inte finns någon given tidpunkt då intervjuobjektet kan anses ha slutfört uppgiften, alltså svarat på frågan. Det blir istället du som intervjuar som bestämmer när intervjuobjektet är klar med uppgiften, och det sätter dig i förarsätet och med kontroll över intervjun.

Bra inledningar på en intervju av en förälder är exempelvis:

”Berätta om din barndom.”
”Du har tidigare sagt att du hade en sträng uppväxt …”
”Dina betyg i skolan var inget vidare, men du verkar ändå haft klart för dig vad du ville bli.”

 

Svara helst inte på den intervjuades frågor

Det är inte den intervjuade som ska ställa frågor, och det är inte du som ska prata. Den intervjuade kan ställa motfrågor för att den kanske tycker det är obekvämt att prata om sig själv – men fall inte i fällan att precisera vad du vill ha reda på – kom hellre med ett annat påstående igen.

Exempelvis:

– Berätta om din barndom.
– Vad vill du veta?
– Du har sagt att du gillade skolan.

Eller:

– Du har tidigare berättat att du hade en sträng uppväxt …
– Nja, sträng och sträng – vad menar du med sträng?
– Det var disciplin i skolan.

Det kan tyckas konstigt att ett påstående berättar mer än en fråga – men eftersom ni gjort klart att samtalet handlar om en intervju är den intervjuade införstådd med att det är denne som ska berätta. När du som intervjuare bara levererar påståenden som svar på den intervjuades frågor blir denne till slut tvungen att klämma fram något. Och som sagt – om du undviker att ställa raka frågor är det du som avgör när du fått ditt svar.

Min mors arbetsplats på Hermods i Malmö år 1964.

 

Bemästra konstpauser

De bästa talarna kan konsten att göra pauser. Den som inte är rädd för tystnad kontrollerar den. Det gäller även intervjuer – tystnaden är din vän. Vad menar jag med det?

Jo, om du ställer en direkt fråga – så kan ju, som sagt ovan, intervjuobjektet välja att svara väldigt kort. Även om du undviker ja och nej-frågor kan svaret på frågan ”Hur mår du?” blir ett simpelt ”bra”. Det tar dig ingenstans, det ger dig ingen info – och det bygger definitivt inte den berättelse du vill ha om din historia.

Tricket är att ta kontroll över intervjun och inte avsluta ett ämne för tidigt. Det gör du bäst med total tystnad. När det gått några sekunder förstår den intervjuade att det förväntas mer. När det gått fem, sex sekunder – en evighet i intervjusammanhang – känner vederbörande sig ofta tvingad att prata mer. Och vid det laget har hjärnan ofta hunnit hitta fler saker som den inte kom ihåg för bara några sekunder sedan – så fungerar nämligen vår hjärna.

Om du däremot avbryter eller vill förtydliga din fråga, så riskerar du att förstöra hela berättelsen. Exempelvis:

– Berätta om din barndom.
– Den var bra.
– Ok, men minns du mer? Vad hette din lärare? Vad hette dina klasskamrater? Var du duktig i skolan? Hade ni tuffa läxor? Var du busig och fick mycket stryk?

Här pratar bara du – och det är inte bra. Du lägger frågorna i knät på den intervjuade och kommer förmodligen enbart att få direkta svar på exakt det du frågat – vilket gör det svårare att få ut berättelserna du inte ens vet existerar. Använd konstpausen istället:

– Berätta om din barndom.
– Den var bra.
[tystnad i 3 sekunder]
– Hmm … ja … jo, det var den verkligen … (tar en slurk av kaffet)
[fortfarande tystnad i 3 sekunder till]
– Jo, men alltså … vad ska jag säga? Vi levde fint. Jag växte ju upp i en by som heter Toarp, strax utanför Malmö. Min far hade köpt huset vi bodde i av en före detta bonde som bodde där fram till kriget. Han hette … hm, Andersson …? Ja, jag minns inte – det kommer nog till mig längre fram. Men i vilket fall så flyttade vi in där på hösten 1946, måste det ha varit …

 

Be om intervjun på rätt sätt

En vanlig och berättigad fråga är varför iallsindar du vill ha en intervju just nu – ingen är ju döende eller ens sjuk? En del gillar inte tanken på att det finns en morgondag då de inte finns kvar, och kan reagera negativt. Men en intervju handlar ju inte bara om att säkerställa historia medan någon lever. En intervju handlar också om att ni ska lära känna varandra bättre – om att få reda på saker om dina föräldrar som de aldrig berättat eller du aldrig frågat om. Att du vill få reda på mer saker och jämföra med ditt eget liv nu när du är vuxen.

Säg som det är: att du hemskt gärna vill veta. Säg att du tänkt börja släktforska (vilket du borde) eller att du hört om någon annan som intervjuat sina föräldrar och att det var väldigt roligt och givande. Säg bara inte att du vill passa på medan de fortfarande är friska i knopp och kropp. Det kan feltolkas på väldigt många vis.

Mina föräldrar på semester i Betlehem år 1970, alltså mitt emellan sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973. Jag bodde själv i Israel under ett år 1996 – och bar då bland annat samma bruna moccajacka som min far har på bilden :)

 

När intervjun är gjord kan det vara bra att dela upp ljudfilen i flera olika delar som baseras på dina ämnen eller frågor. Om du inte ställt alltför många frågor är det ganska enkelt; det är klurigare om ni hoppar fram och tillbaka i berättelsen. Grejen är nämligen att det är enklare att hitta i materialet om det finns någorlunda uppdelat i exempelvis femminutersstycken, hellre än timmeslånga avsnitt som måste lyssnas igenom för att du senare ska hitta rätt passager.

Givetvis är det också säkrast att berätta för den intervjuade att du spelar in berättelsen, och att den är för privat bruk och inte hamnar i något slags offentligt sammanhang. Det brukar i allmänhet inte berättas några hemligheter i intervjuer av det här slaget, men givetvis kan ju folk prata mer eller mindre ärligt om andra familjemedlemmar – vilket kanske rör upp en del känslor.

När intervjun är klar är det bra att göra ordentliga backuper så att du inte riskerar bli av med materialet. Mardrömmen är såklart att det bara ligger på en hårddisk i någon dator som riskerar gå sönder eller bli stulen. Eller ännu värre: att du endast har kvar ljudfilen i din mobiltelefon. Givetvis kan du även ladda upp filen på någon mediamolntjänst, men för att verkligen säkra materialet för framtiden är det säkrast med egen backup. Ljudfiler tar upp betydligt mindre plats än högupplöst video, så just backupfrågan borde inte ge några större problem.

Ha en fortsatt härlig måndag – och ta hand om dig!

 


Vill du stötta Spelpappan?

jimmy@spelpappan.se

123-3758166

patreon.com/spelpappan




Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Han har gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur - och driver sedan 2017 förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.



Kategori: Spel & Data
Etiketter: ,

Kommentarer

4 kommentarer till “Spela in dina föräldrars berättelser”
  1. Gustaf skriver:

    Fantastiskt viktig inslag – och som vanligt innehållsrikt. Gav en tankeställare samt några bra tips på frågor och ämnen. Du råkar inte ha fler tips på t ex ämnen eller intervjufrågor? Jag tror jag är rädd för att fastna i gamla invanda svar och ska därför försöka förbereda några styrningar!

  2. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Tack! Jo, det kan jag visst ha. Jag är lite försiktig med intervjumetoder då jag ju snackar med rätt mycket folk – jag vill ju inte att den som intervjuas ska säga ”jaha, du kör traktortricket på mig nu!” :D

    Men när det gäller ren släktforskning och egen familjehistoria kan jag såklart skiva fler artiklar i framtiden. Bara jag lyckas knyta det till spelrelaterade grejer så!

  3. Martin Öjes skriver:

    Tack för en bra artikel!

  4. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    @Martin: Tack själv! :D

Kommentera