Fightingspel är så mycket mer än att bara klå digitala gubbar med diverse möjliga eller omöjliga akrobatiska attacker – de är även hederliga gamla kraftmätningar i precis tajming och snabba reaktioner blandat med iskall kyla och ett evigt nötande av knappkombinationer. Jag har egentligen aldrig varit mycket för fightingspel men kunde inte lägga International Karate till C64 ifrån mig. Mycket på grund av den tuffa musiken och coola inramningen. Karate (och ninjor) var det hetaste som fanns på 80-talet.

Rob Hubbard ligger bakom även denna fantastiska och oförglömliga låt (han gjorde ju även musiken till förra veckans retroklassiker Monty on the Run). Och precis som så ofta är fallet när det gäller ingame-musik till trekanalsdatorn Commodore 64 så handlar ofta styckets storhet om hur det interagerar med ljudeffekterna. I fallet International Karate jobbar basen tillsammans med den enda trumman i samma kanal, vilket de facto innebär att basen är tyst när trumman låter och tvärtom – utan att det låter tokigt. Något att bita i för dagens musiker.

En annan intressant detalj är att musiken ändras radikalt vid cirka 4:15, då det klassiska temat plötsligt tar vid – det tema som återanvändes och förfinades i uppföljaren IK+. Om man hängde med i spelet fram tills dess att musiken ändrades brukade det betyda (åtminstone för vårt gäng) att man hade ett bra spel på gång, eftersom man då borde ha nått fram till iallafall brunt bälte.

Varsågod – International Karate till C64 från 1985