I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.
På DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!
När slutade tv-spel vara nördigt?
10 augusti, 2010 av: Jimmy Wilhelmsson
I gårdagens inlägg om tjejer och tv-spel refererade jag till ett tidigare inlägg på PS3bloggen om hur tv-spel slutat vara nördigt. PS3bloggen har numera blivit Eurogamer.se och därför återpublicerar jag det här:
I skolan var jag varken nördig eller cool (även om en del säkert hävdar motsatsen). Jag tillhörde istället den sällsamma skara som kunde umgås sporadiskt med båda dessa grupper.
Tv- och datorspel blev snabbt en viktig vattendelare mellan nördar och coolingar i mitten av 1980-talet när de första prisvärda spelmaskinerna började hitta ut på marknaden. Jag har nu till och från sysslat med tv- och datorspel i drygt 25 år och kan i tider som dessa ibland lite försiktigt ställa mig frågan; vad hände egentligen?
När slutade spel vara nördigt och bli allas vardagssyssla; vuxnas som barns?
När jag var yngre skröts det aldrig om tv-spelsbravader i gympasalarnas omklädningsrum och i matte-pauserna ställdes det aldrig frÃ¥gor om hur man kom vidare pÃ¥ en svÃ¥r bana. Särskilt känsligt var det pÃ¥ gymnasiet. I en värld utan Google fick den spelintresserade läsa i utländska blaskor om kommande titlar eller skicka in sin frÃ¥ga till Besvärjaren Besvarar i svenska speltidningspappret Datormagazin (den mellan 1986 och 1995, alltsÃ¥). När en av de lite coolare killarna en dag Ã¥r 1990 sökte upp mig för att frÃ¥ga om min katalog av Amiga 500-spel (allt var pirat pÃ¥ den tiden – och ingen brydde sig) bröts nörd-isen för första gÃ¥ngen. Först trodde jag han ville göra lite narr av mig, men nä. Istället började vi utbyta A500-lir och känner faktiskt varann ytligt än i dag (han är dock inte riktigt lika cool nu längre).
Med 35-Ã¥rsstrecket bakom mig kan jag nu titta tillbaka pÃ¥ den tid som är helt borta. TV- och dataspel är inte längre nördigt per se; alla spelar, nördar som coolingar – om än olika sorters spel. Spelbranschen omsätter snart mer än skivbranschen och piratkopiering är i dag en politisk frÃ¥ga pÃ¥ högsta nivÃ¥ och en stöttesten till och med nationer emellan. Men hur hände det? Och framförallt när hände det? Finns det nÃ¥gra faktorer som var avgörande eller Ã¥tminstone har pÃ¥skyndat?
HÃ¥rdvaran?
Var det en speciell maskin som vände pÃ¥ steken? C64 och A500 var nörddatorer men vände det mÃ¥nne när PC:n fick feta grafikkort? När 3d-grafikkorten som 3dfx kom med i bilden? Eller var det via Playstation 2 eller Super Nintendo ”alla” började spela? PÃ¥ ubÃ¥ten i lumpen hade vi en GameBoy med enbart Tetris – den var flitigt använd och varade bara ett Ã¥r eller sÃ¥ innan knapparna lade av efter tusentals speltimmar. Var det mÃ¥nne de handhÃ¥llna enheterna frÃ¥n Nintendo som banade vägen?
Flickorna?
Jag känner väldigt många 70-talister av olika sort och ingen av dessa som spelade tv-spel på 80-talet var tjejer. Ingen. I dag ser det annorlunda ut. Min egen sambo är 80-talist och ser tv-spel som en naturlig del av underhållningsbranschen; bredvid film, musik eller böcker. Hon kan förvisso ha synpunkter på hur mycket jag spelar, men aldrig att jag spelar. Som vilken hobby som helst, alltså.
Till viss del tror jag att många 70-talistkvinnor (och antagligen även män) fortfarande har svårt att vänja sig vid tanken att spel inte enbart ett nördnöje längre. Lite vanskligt är det att låta en enda röst tala för en hel generation men kolumnisten Malin Wollin (född 78) sammanfattar på Aftonbladet Wendela en förmodligen ganska vanlig åsikt bland hennes jämnåriga om uppfattningen om vad man bör och inte bör syssla med:
”Jag hÃ¥ller med Anne Sophia om att det finns mÃ¥nga losermän som saknar mammas nusse, spelar tv-spel och aldrig blir vuxna (nej, det är inte okej med vuxna män som spelar TV-spel).”
Det är klart att det är okej. Vände det alltså när spel inte längre var enbart för killar?
Ljudet och musiken?
Grafik är härligt – och bättre grafik fÃ¥r mÃ¥nga av oss att tappa hakan. Jag kan ändÃ¥ inte släppa taget om tanken att det faktiskt är ljudet som inneburit mest för spelkänslan genom Ã¥ren. Gamla klassiska spel innehÃ¥ller blippblopp-lÃ¥tar som bara tilltalar fansen som varit med ett tag, lite grann som att spela gammal 50-talsrock för farsan. När tv-spel slutade vara blippblopp och istället blev maffiga symfoniverk som till fullo utnyttjar dyra 5.1-system lämnade branschen undergroundtillvaron och blev mainstream.
Tv-spelsljudets utveckling öppnade upp en mängd nya franchises som Singstar, Guitar Hero och andra partytitlar utan blippblopp. Jag minns fortfarande när jag lade vantarna på mitt AWE32-ljudkort från Creative. Eller när jag insåg att all musik till LucasArts klassiker Outlaws faktiskt var riktiga cd-låtar och inte midi-styrt som Doom, Duke Nukem och andra samtida spel. Var det ljudet som vände alltihop?
Allt flöt ihop till en digital röra?
Förr släpptes musik pÃ¥ LP-skiva eller kassett och film kom pÃ¥ VHS-band. I dag kommer allt digitalt, precis som tv-spelen – och snart gör böckerna sällskap. Har denna integration av underhÃ¥llning pÃ¥ den digitala scenen gjort att tv- och datorspel vunnit mark eftersom ingen längre är rädd för varken digitala plattformar eller datorer?
Ett särskilt spel?
Var det kanske faktiskt en enda speltitel som förändrade världen? Vi har nämnt Singstar. Var det kanske The Sims? World of Warcraft? Donkey Kong Country?
Eller är vi helt enkelt alla nördar nu? Inget har hänt med spelbranschen utan allt har hänt i oss själva?
Vad tror du?
Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.
I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.
På DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!
Det känns väl som att PlayStation ritade om kartan en hel del när det kom. Lirade man PlayStation var det lugnt, men Nintendo, SEGA och NeoGeo var alltjämt för nördar. När så PS2 dök upp och, som du säger, introducerade partyspelen så blev det plötsligt helt legitimt att ha en konsol stående framför tv:n. GTA skapade väl också en attityd till tv-spel att det var lite mer rock.
Nördarnas sista bastion nu är väl PC-spelen, även om Sims har en bredare målgrupp. Men WoW, Starcraft och Football Manager måste man fortfarande vara lite nörd för att njuta av.
Varför fick jag en Kirbybild? Är det en pik?
Tjena Tompa! Hur g̴r det Рf̴r du n̴n rioja i dig nuf̦rtiden? :)
Det kan nog vara en rätt vettig analys, den om PlayStation. Det har flutit lite vatten över tröskeln sen ovanstående skrevs och jag har funderat på om inte sportspelen från EA också gjorde sitt till. NHL 93-95 såg likadana ut med serieliknande figurer utan minsta likhet med verkligheten och dessutom i 2d. NHL 96 var det första i 3d men var tyvärr ganska dåligt med mycket barnsjukdomar och kördes på maskiner som inte riktigt pallade med.
FrÃ¥n och med NHL 97 var det dock ett ganska bra hockeyspel och har gradvis blivit bättre med Ã¥ren – detta steg frÃ¥n pixelidrott till 3d-sportspel tror jag hade större betydelse än vi kanske fattade för att ta tv-spelen frÃ¥n nördarna till sportkillarna.
Angående Kirby: jag har en sån där underbar app som ger kommentarförfattare en avatar utifrån vissa kriterier som är astrologiska och omöjliga att förstå sig på om man inte är superadmin med överkosmiskt medvetande. Ett sätt att undvika dem är att vara inloggad med eget WordPresskonto, då har den avataren du själv valt företräde.
Är du nånsin i Malmö nuförtiden?
Hepp!
Jodå. En och annan flaska slinker ner med jämna mellanrum. Sommaren har varit en explosion av Riojarosé.
Jag funderade ocksÃ¥ pÃ¥ om sportspelen legitimerade det hela lite. Redan när Elitserien släpptes till MegaDrive 95 sÃ¥ började mÃ¥nga att intressera sig mer. När sen ocksÃ¥ FIFA-spelen började bli spelbara (kring 96?) sÃ¥ öppnade det upp ännu mer. HÃ¥ller förresten med om att PC-versionen av NHL’96 var katastrofal, men man accepterade det för att det var ”riktigt” ljud. I backspegeln mÃ¥ste man dock säga att MegaDrive-versionen faktiskt var bättre.
Jag accepterar min avatar och minns att jag var ganska grym med just Kirby i SuperSmashBros på kuben. Link var också en jävel som hade mördande spinattacker. Det är alldeles för lite tv-spel på Hero.
Malmö passerar jag numer blott sporadiskt när arbetet så kräver. Då handlar det mest om vinrelaterade aktiviteter. Men det vore fasen roligt att återse de gamla jaktmarkerna någon gång. Nu när snart hela gamla Attach är fädrer så känns det som att jag behöver komma ner och befria er för en ölafton.
Ja, gör det! Jag kan iofs ocksÃ¥ hojta till när jag är uppe i hufvudstan, det är bara cirka tre gÃ¥nger om Ã¥ret nuförtiden – icke desto mindre kan det ju vara alldeles lagom om det skulle passa din kalender nÃ¥n gÃ¥ng.
Absolut. Min kalender är oftast väldigt flexibel och jag håller alltid öppet för oväntade roligheter. Så det är bara att hojta!
IntÃ¥get av spel med ”cool” teman tror jag har haft betydelse. FIFA-brandade fotbollsspel drog nog in nya spelare pÃ¥ ett sätt som Sensible Soccer aldrig gjorde, trots att det var bra.
Och riktiga namn, förmodligen. Av nån märklig anledning har rosters alltid varit enormt viktigt för stora delar av spelarvärlden.
Klart det är viktigt med riktiga namn. Finns ju en anledning att Football Manager är så stort som det är.
Äh, vi klarade oss på vår tid med namn som Finkel, Kelly och Kildare :)
Dra på trissor. Det där hade jag också. Fanns det inte ett ungefär likadant fast med basket?
Faktum är att det ser mer spelbart ut än det katastrofala FIFA’94.
Jag tror du menar International Basketball till C64. Med äkta varumärkesloggor (Coca-Cola och Kellogg’s)
http://www.youtube.com/watch?v=C2Jy1W7skbU
Eller?
Fasen vad coolt! Vad kan Coca-Cola betalt för det där?
Tror dock inte det var det jag mindes. Kan ha varit någon annan sport också. Måste bry min panna ett tag tror jag.
Här kommer jag med en sen kommentar. :p
Jag tror det fortfarande är lite nördigt att spela, men att det blivit lite coolt att vara nördig.
Det lÃ¥ter som en ytterst myndig analys – det tar nÃ¥gra mÃ¥nader att tänka till ordentligt ;)
Men ärligt talat har jag insett att jag inte riktigt fattar vad begreppet nörd är längre. Förr var det ett skällsord; i dag kallar folk sig nörd med glädje. Det har lagts till och dragits ifrån en hel del från ordet. Men så fungerar ju språket, så inget konstigt med det.
Här kommer jag med en ytterst sen kommentar. Jag tror det är så enkelt att merparten av män som nu är vuxna, om vi nu gör en ytterst konstig definition av vuxen och säger att den är 30+ har vuxit upp med tvspel och spelande och har också fortsatt spela.
Merparten av kvinnor som nu är vuxna har inte gjort det eftersom det av någon anledning var hyggligt ovanligt att tjejer spelade spel. Det är således vad man kan kalla en generationsfråga.
Man kan väl se likheter med film ganska mycket. Mycket av film som görs idag produceras av de som var unga på 80-talet. Det är väl ingen slump att vi ser 300 varianter av serietidningsfilmer. Jag tror knappast att dagens unga har någon relation till serietidningshjältar som Thor eller Gröna Lyktan. De är ju helt klart gjorda för 35+ männen som aldrig får nog av de filmer de drömde om skulle komma när det själva var 14 år.
Med allt detta sagt så är det väl inte kulturellt alltid helt ok ändå att vara spelare. Jag själv har nyligen flyttat till skåne där jag knappt känner någon och har därför på sistone fått skapa rätt mycket nya kontakter. När man hamnar i samtal med andra dagisföräldrar eller liknande och bara för att få någon variation berättar att ett fritidsintresse är att spela tv-spel så får man rätt blandade reaktioner kan jag lungt säga.