Klockan 00:13 i går lördag den 16 oktober valde Korven till slut att titta ut. Numera lystrar han alltså inte till namnet Korven längre utan kommer hädanefter att heta Alvar.

Visst inser vi att fosternamnet Korven kommer att hänga med ett tag till men förhoppningsvis inte så länge att han själv förstår att han någonsin hetat så :)

Fredagens kontroll på prenatalavdelningen i Malmö efter de utlovade 48 timmarna ledde till att mamman skrevs in klockan 10 och skulle igångsättas; vi var ju då 18 dagar över tiden. Hon fick alltså inte komma hem längre och då jag var fullt upptagen med att vänta på en soffa från DHL så dök jag inte upp förrän vid halv ett. Vid tvåtiden sattes hon igång med hjälp av gel och det var planerat ännu en sådant tilltag sex timmar senare på kvällen.

Mammans värkar började dock nästan omedelbart och stegrade hela tiden utan paus, ungefär som att två veckors värkar skulle ut samtidigt. Eftersom de flesta var så kallade pinvärkar som inte gör någon direkt nytta var det en ganska jobbig början och hon fick testa på akupunktur, TENS och slutligen petidin. För att göra en lång historia kort så ökade värkarna till en sådan grad att det blev riktigt jobbigt på kvällen men livmodertappen var iallafall nästan utplånad men hon var fortfarande bara öppen två centimeter.

De väldigt duktiga och omtänksamma människorna på prenatal beslöt dock sig för att inte ge henne mer gel utan bråkade istället med förlossningspersonalen så att vi fick komma in vid 21.30 eftersom det var skiftbyte på prenatal och hon tyckte att det var onödigt att vi skulle gå igenom samma sak med ny personal. Mamman var vid här laget i duschen och mådde…sådär.

Trägen vann och förlossningen släppte in oss, tydligen var denna fredagsnatt en otroligt aktiv sådan med rekordmässigt antal födslar. Förlossningspersonalen var mer barsk och rakt på sak men ändå bra. Lustgasen gjorde underverk, åtminstone ett tag, och mamman visade inga tecken på vare sig paranoia eller andra märkliga fenomen man hört talas om. Men värkarna blev intensivare och fortfarande utan pauser och situationen blev mer spänd. Det var ju rätt lite personal till väldigt många födslar.

Vi ville ha ryggmärgsbedövning men det kan vi ju såklart inte få förrän de kollat hur öppen hon var. Först sade barnmorskan fel och påstod att det var öppet tio centimeter (redo för förlossning) men ursäktade sig snabbt och konstaterade att de bara var tre. Gott, för mamman fick lite panik där ett tag.

Nu blev mammans smärtor snabbt jättelika och trots maximal lustgasblandning hade hon väldigt, väldigt ont. Jag letade personal och vi konstaterade att det är dags att ringa narkosläkare från kirurgen. ”De kan ta ett tag dock”, sade de. Yep, ok – bara att bita ihop och andas.

Mammans smärtor ökade dock till den grad att jag var tvungen att springa och leta upp personal igen. När de kom fick de kolla henne igen och konstaterade att hon nu faktiskt var öppen tio centimeter. Hon hade öppnat sig sju centimeter på en halvtimme och smärtorna fick sin naturliga förklaring. Narkosläkaren dök upp, det tog faktiskt bara en kvart – men skickades tillbaka igen. Det var för sent, nu var det dags. Klockan är då cirka 23.30. Samtidigt dyker mammans syster upp (god tajming), vilket underlättade för mamman; det syntes på henne.

Nu blev det liv och rörelse bland personalen och vi förstod alla att det var dags, något omtumlande eftersom allt gått så snabbt. Mammans töcken och smärtor gjorde att hon inte riktigt fattade var som hände. Hon ville ju absolut inte föda på bara lustgas – och vi ljög heller inte för henne att det redan var konstaterat att det blir så – utan uppmanade henne att bara andas rätt. Korvens puls svajade, det var jobbigt för honom också så mamman fick ömsom andas lustgas och ömsom syrgas.

Kalabaliken som uppstår vid en födsel går ju inte riktigt att beskriva men alla hjälptes åt att dra, trycka på och få mamman att krysta. De var tvungna att använda sugklocka och rejält med tryck utifrån på magen men strax över tolv gled Korven ändå ut, alldeles lila, och torkades av och lades till mamma. Därefter tog allt normalt över och vi fick vila ut ett par timmar på rummet, sys, byta på honom, mata honom och klä honom. Det gick; efter två och en halv vecka kom han faktiskt ut :)

När det gäller bedövningar så upplevde mamman att petidin och lustgas fungerade bra till rätt nivå av smärtor. Ryggmärgsbedövning fick hon ju som sagt aldrig och akupunktur kom nog lite sent för att göra riktig nytta. TENS tyckte hon inte fungerade alls då den mest gjorde ont utan att lindra värken. Alla bedövningar fungerar olika på olika människor, men så kände hon.

Jag åkte hem över natten för att sova några timmar och nu har vi varit på prenatal igen ett dygn för att vila, lära känna varann och genomgå läkarundersökning. Snart ska vi få åka hem och då har vi en liten gamer till med oss. Info om vilka dagar det går bra att hälsa på oss kommer inom kort, vi lovar.

Nu är vi Spelpappan och Mamman på riktigt. Och Alvar heter han.