Skön Retromusik: Green Beret (C64, 1986)
27 juni, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson
Jag har tidigare fått kritik för att jag under ett helt år skrivit om retromusik till dator- och tv-spel utan att nämna världens nästmest kände datorspelsmusiker – Martin Galway.
Nå, nu hoppas jag kunna skaka av mig denna kritik eftersom jag plockar fram kalla krigsspelet Green Beret till C64 – med intromusik att dö för.
Många tror sig inte känna till spelet Green Beret av den enkla anledningen att det hette Rush’n Attack (utläst som Russian Attack) till flera andra format. Green Beret är dock originalnamnet och den titel det också fick behålla till C64.
GENERATION 64 är en maffig bok om de unga svenskar som växte upp med hemdatorn Commodore 64 spå 80-talet. Detta är en bok för dig som satt med en Commodore 64 som ung och kände dig delaktig i något större men kanske inte visste exakt vad. Den kommer att få dig att skratta, minnas och skaka på huvudet.
Pris: 299:-
Inbunden, 180 sidor, utgiven 2014
Läs mer om boken hos Fandrake.
Storyn är enkel. Ryssar (eller andra tänkbara kommunistiska fiender under kalla kriget) håller krigsfångar inspärrade och det är din patriotiska plikt att medelst en stor kniv befria dem. Mesta delen av tiden vill jag minnas att jag spenderade krypande på marken eftersom det var lättast att kniva de anstormande soldaterna i foten då. Håhå jaja…
Men mest av allt minns jag den tjocka och stämningsfulla musiken som spelades under introt. Det börjar med en massiv och suggestiv slinga som sedermera går över i en slags elgitarrgnäll som snirklar ut sig i melodier – för att på slutet helt tas över av solotrummor(?). Trummisar var ganska coola killar på 80-talet, jag kan inte på annat sätt förklara varför det annars spelades så mycket trumsolon på den tiden.
Brittiske Martin Galway är strax efter Rob Hubbard världens mest kände C64-musiker och har legat bakom en mängd stora titellåtar, däribland Wizball, Rambo, Comic Bakery, Yie Ar Kung-Fu, Mikie, Miami Vice och The Neverending Story. Även om en hel del av hans verk faktiskt är olika versioner av existerande låtar låg Galways storhet i förmågan att göra dem rättvisa även på en begränsad plattform som C64.
Galways berättelse börjar som 17-åring då han blir rekryterad i skolan för att på en BBC Micro skriva musik i Basic till Pac-Man-klonen Atomic Protector. Efter några vändor med Ocean och några andra spel han och en vän försökte sälja blir han iallafall rekryterad av denna distributörsjätte från 80-talet som specialiserade sig på filmlicensspel.
DATATRÖJAN är ett måste på demopartyt eller på arbetsplatsens afterwork. Visst, någon kommer säkert iklädd en Star Trek-tröja - men COMMODORE slår ändå högre! Välj mellan GENERATION 64 och GENERATION 500 (eller ta båda). Storlekar från S till XXL.
Pris: 239:- styck
Modell: Gildan Softstyle 100% bomull
Beställ den på Fandrake för gratis frakt!
De lånade ut till honom ett komplett C64-system, vars SID-chip han grävde sig ner i för att bli specialist på. Ett säkert sätt att höra att Galway ligger bakom en sång brukar vara flitig användning av ringmodulationen som ger ett svajande ljud samt förmågan att skapa ett särskilt ekoljud genom att mixtra med registerinställningarna.
I år firar faktiskt Martin Galway 25 år som musiker i spelbranschen och 42 år gammal arbetar han fortfarande med spelljud i det amerikanska bolaget Certain Affinity (som exempelvis ligger bakom egna spelet Age of Booty).
Varsågod – Green Beret till C64 från 1986
Vill du stötta Spelpappan?
jimmy@spelpappan.se
123-3758166
patreon.com/spelpappan
Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.Han har gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur - och driver sedan 2017 förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.
Inte för att det har så mycket med musiken att göra, men jag minns att jag fick ett oslagbart rekod på Green Beret genom att krypa upp på första bron, ducka och tejpa fast skjuta knappen.
Hehe, det kan jag tänka mig. Vi var lite avundsjuka på en killes jojja – som hade autofire :)
Lite mer Galway, härligt! Haha, du nämnde inte Arkanoid bland hans mest kända titlar…. :)
(kommentaren ovan appropå vårat snack i Krakout-posten!)
”Comic Bakery” är för övrigt i mitt tycke Galways bästa låt och åtminstone i topp-5 bland mina c64-favoritlåtar alla kategorier. Kalla mej gärna nördig, men jag får nästan tårar till solot i låten… :)
Det håller jag förvisso med om, men den har känts så självklar att jag dröjt med att ta med den. Det blir liksom annars samma sorts låtar alla på nätet kommer dragandes med varje gång. Samma sak med Commando, den är också en genialisk låt men får vänta lite grann med att komma med här – tills det blir torka, antar jag :)
Arkanoid låten är suverän. Galway gjorde tekniska genombrott med denna. Första gången han använde samplade trummor tror jag.
Dessutom gillar jag hans Short Circuit också….
Men den stora frågan är……..
Vem är bäst ???
Rob Hubbard eller Martin Galway ?
Sedan har vi ju Ben Daglish, Matt Gray, David Whittaker och Jonathan Dunn också för att nämna några andra rätt populära musiker….
Apropå originella låtar måste ju även Parallax nämnas. Över 8 minuter lång av Galway. Riktigt bra.
Min favorit har länge varit just Daglish, men det är svårt att säga så där på rak arm bara egentligen. Det finns rätt mycket bra one hit wonder-makare där ute också.
Daglish är jättebra, och en otroligt skön snubbe. Bombo, track2, är mästerligt.
Mathias: edit, track1! Och deflektor, naturligtvis…