I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.Skön Retromusik: Paperboy (C64, 1986)
27 oktober, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson
MÃ¥nga 70-talister minns Paperboy frÃ¥n C64-versionen med klassisk musik av Mark Cooksey. De som är ännu lite äldre kanske framförallt minns spelet frÃ¥n arkadhallarna nÃ¥gra Ã¥r tidigare – med helt annan klassisk musik.
I min värld är det C64-versionen som är allenarådande, och därför också den jag presenterar i min retromusikserie.
Att dela ut tidningar var mitt extraknäck när jag pluggade på universitet; det fanns absolut inget kul eller underhållande med detta. Inte hade jag någon cykel heller. Eller bakvänd keps.
Upp klockan halv två och hämta tidningsbuntar på den där sorgliga kärran du ser då och då stående utanför en trappuppgång när du lullar hem efter en blöt kväll på krogen. Kanske kliar det i fingrarna efter en gratis tidning när killen ändå inte ser dig?
Ett tips: sno inte hans tidningar. Det är jävligt jobbigt att vara en eller flera tidningar kort mot slutet av rundan, buntarnas innehåll är faktiskt hyfsat exakt räknat för att räcka.
I vilket fall; i Paperboy är livet som tidningsutdelare ännu värre. En lite småknasig styrning och sjukt svåra banor med hundar, löpare, arga grannar, och till och med liemän som försöker förstöra din morgon, gör att många minns detta spel med en mix av ljuva minnen och frustration.
Nivådesignen minns jag att jag uppfattade som genial; istället för att de är numrerade består de av veckodagarna. Och av någon anledning blir bostadsområdet värre för varje dag. Missar du att dela ut en tidning blir den boende sur och vill inte längre prenumerera. Skulle du däremot lyckas dela ut till samtliga sprider ryktet sig om din förträfflighet och du får fler prenumeranter.
Som vanligt är arkadversionen större och innehåller mer, framförallt kan du välja olika vägar för olika svårighetsgrad. Faktum är att C64-konversionen, som gjordes av Elite, fick väldigt mycket kritik på sin tid i recensioner och dylikt, eftersom den var så pass innehållslös jämfört med originalet.
Vad finns det dÃ¥ att säga om Mark Cooksey som inte redan sagts i inläggen om Bomb Jack och Ghosts ’n Goblins? Inte mycket, kanske?
Det finns däremot lite grann att säga om temamusiken till Paperboy; den är helt annorlunda i C64-versionen jämfört med Ataris arkadoriginal frÃ¥n 1984. Exakt varför musiken helt gjordes om vet jag faktiskt inte, det är ju inte sÃ¥ att den verkar omöjlig att fÃ¥ till i Commodores 8-bitarsmaskin – och rättigheter lär det väl knappast handla om.
Kanske propsade Cooksey på att göra om den, vad vet jag? NES-versionen (som Elite inte var inblandae i) är åtminstone en remake på originalet.
Kanske är det också just Cookseys musik som trots allt gjort C64-versionen till en tidlös klassiker? Eller bara C64-nostalgikernas obotliga fanatism.
80-talet var ett årtionde fullt av rykten; det gick ju att ljuga hur som helst eftersom ingen hade Internet. Det gick ett rykte bland kidsen att du på slutet av sista banan (söndag) till slut kom fram till en knarkarkvart, där roliga saker skulle hända.
Det gjorde du givetvis inte.
Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.
I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
undrar vilka roliga saker som skulle hända? ;-)
Kul med sådana där urban myths kring dataspel, jag minns att det cirkulerade massa sådana rykten på skolgården, famrförallt de mer mytomaniska barnen hade väl en förkärlek att hitta på helt enkelt för att få lite uppmärksamhet. Det måste vara väldigt svårt att vara sådan idag när allt går att kolla upp rätt enkelt, å andra sidan så dröjer det väl några år innan barn kan börja kolla upp saker och framförallt innan de lär sig någon slags källkritik.
Jag minns en kille pÃ¥ min skola som alltid hade väldigt nya filmer, läs sÃ¥dana som inte fanns. Som Alien 3 t.ex., den hade han (1988). Men man kunde ju aldrig lÃ¥na den, och han hade den ju aldrig riktig tillgänglig…
Undrar om han hänger mycket på imdb idag och gör listor?
De urbana myterna frodas fortfarande men är av ett annat slag.
Bonsai Kittens är ett exempel pÃ¥ en myt som fortfarande vägrar att dö och spred sig snarare tack vare webben än trots densamma. Eller klassikern att hÃ¥r som är klippt eller rakat växer snabbare, vilket det sÃ¥klart inte gör – den överlever bÃ¥de webb och allmänbildning och frodas vidare.
En skön bok i sammanhanget är Peter Olaussons Faktoider eller för den delen http://www.faktoider.nu.