1991 hade jag egentligen gjort mig av med min gamla Commodore 64 (som jag senare köpte tillbaka – nu äger jag typ tre), men det var ju då svenskutvecklade Rubicon släpptes med buller och bång.
Bång därför att spelet var ett fantastiskt litet grafiskt kraftpaket och buller därför att musiken av Jeroen Tel är oförglömlig.
Rubicon är inte bara en flod i Italien i vilken Caesar kastade tärningar, utan även ett omskrivet spel till Commodore 64. Utvecklade gjorde Fredrik Kahl och grafiken sköttes av Joachim Ljunggren, även kallad The Sarge. Paret hade tidigare släppt spelet No Mercy, som är en potent variant på skjutaren Operation Wolf.
Jeroen Tel kände dock alla till vid det här laget, eftersom han var en både kreativ och produktiv musikmakare till plattformen under i stort sett hela 80-talet. Som jag nämner när jag tar upp Flimbo’s Quest var han den del av Maniacs of Noise och kommer för alltid att bli varmt ihågkommen av C64-fans.
[slideshow_deploy id=’10590′]
Vad är det då som är så speciellt med Rubicon, kan man fråga sig? Ja, egentligen allt – utom själva spelet. Det hela är nämligen över på ganska kort tid och går i stort sett ut på att bara skjuta sig fram utan någon vidare finess eller taktik. Personligen ser jag Rubicon som ett enda interaktivt och vacker demo – som går att spela, helt enkelt.
Om jag däremot lämnar spelet och grafiken därhän står vi kvar med Jeroen Tels intromusik som är intressant ur många aspekter, men särskilt ur den tekniska. Han var nämligen en hejare på att utnyttja den omtalade fjärde ljudkanalen i SID-chippet, den del av datorn som producerar ljudet i en C64.
Egentligen är denna kanal en bugg i själva hårdvaran. Om jag ska försöka förklara det otekniskt så gjorde den halvdåliga tillverkningskvaliteten att en tekniskt insatt musikmakare kunde påverka volymen i 4-bitarsregistret så att en fjärde PCM-signal gick att använda – en slags virtuell ”fjärde kanal” på en dator som annars bara hade tre individuella ljudkanaler.
Det fina med denna extrakanal var att den kunde spela upp 4-bitarssamplingar, vilket kan höras i spel som Impossible Mission (”Destroy him, my robots”) eller Ghostbusters (”He slimed me!”), men den kunde också användas till att skapa egna ljud – inte helt olika de ”äkta” kanalerna.
Att göra fet musik till Commodore 64 krävde sin man eller kvinna, det var tekniskt så det förslår och ofta känns det hårda arbetet musikerna lade ner inte värt det de fick ut. Men för den som uppskattar SID-chippets oefterhärmliga charm är det värt varenda timme.
Varsågod – Rubicon till C64 från 1991