Jag undvek honom till en början, men så här snart två år senare har Rob Hubbard ändå fått ganska mycket utrymme här bland Spelpappans retromusik.
I Thing on a Spring från 1985 levererar han en ganska typisk Hubbard-låt som påminner starkt om Monty on the Run från samma år. I Rob Hubbards fall är det inget negativt, tvärtom.
För egen del är Thing on a Spring ett av de där typiska spelen som blåser allt krut på hyfsad grafik och känd kompositör, även om Rob Hubbard bara var i början av sin karriär på den tiden. Thing on a Spring är för svårt och låter dig som spelare dö alldeles för snabbt vid minsta felmanöver.
Kort sagt; jag gillade det aldrig.
[slideshow_deploy id=’10586′]
Men massor av andra spelare menar på fullt allvar att detta var deras favoritplattformsspel och det får jag ju respektera. Det kunde däremot hända att jag laddade in detta lilla lir enbart för att höra musiken, och givetvis satt jag inte bara där och diggade – utan försökte verkligen komma in i den lilla stålfjäderns vardagsliv bland fiender och knytt.
Men kunde en sådan sak räcka förr? Det låter egentligen helt otroligt; nöjde vi oss med att musiken var ok, och spelade en halvtimme eller två bara av den anledningen?
Om ja – var det fel på oss? Eller ligger det i nån slags sund natur att göra så när tillgången i övrigt är begränsad?
Attans alltså, jag har funderat mycket på det där – just kring begränsningar. Jordan Mechner, skaparen av Prince of Persia, och Ed Fries, gammal Xbox-veteran, tycker att begränsningar är absolut nödvändiga för att vara både kreativ och ha kul. Och jag börjar bli mer och mer övertygad om att de gamla stofilerna kanske har rätt. Oavsett vilket – musiken till Thing on a Spring är kanon.
Varsågod – Thing on a Spring till C64 från 1985
3 svar till “Skön retromusik – Thing on a Spring (1985)”
Jag har haft mängder av C-64 spel jag enbart laddade in för musikens skull i första hand. T ex Nemesis the Warlock har ju en av de bästa låtarna någonsin av Rob Hubbard. Spelet i sig är alldeles för svårt och enformigt. Minns mest vad jag gjorde under det att jag lyssnade på musiken. Vi satt med Sagan om Ringen rollspelet och gjorde karaktärer, ritade kartor eller höll på med Drakar och Demoner Gigant och ritade borgar efter att ha klarat Mörkrets Hjärta.
Netherworld är en annan höjdare med suverän musik men ytterst mediokert spel. Den musiken var i bakgrunden när jag läste manualen till det utmärkta C-64 strategispelet Decisions in the Desert.
Och sist men inte minst är musiken i Overlander suverän. Spelet är värdelöst. Varje gång jag hör musiken minns jag att jag läste Voltaires Karl XII och den tragiska marschen in i Ryssland och mot Poltava.
Så, ja……i många fall var musiken det enda man ville komma åt. Inte ens på den tiden fattade ju omgivningen eller ens jämngamla kompisar var det var för ”knaster” man lyssnade på.
Sådär, snyggade till din avatar – den plugin som slumpmässigt plockar ut bilder väljer ibland att bara ha med delar av bilden. Skumt.
Ja, jag antar att det var så; men för min del mer med musik från Amiga 500 eftersom den ändå var mer instrumental och maffig. Dessutom släpptes kompilationer (av bland annat Kaktus & Mahoney) med hundratals C64-låtar på en enda disk, vilket gjorde att jag inte längre behövde ladda in vart och ett av spelen.
För Amiga-musikens del blev det dock till att spela in på kassettband. Det vi gärna glömmer bort i dag är hur svårt det var att ta musik från dator till ett spelbart medium i stereomiljö. Vi hade i början av 90-talet väldiga problem med att få musik från dator och synthar till band eller cd-skiva och det som kallades portastudio stod på varje berömmelsesträvande bands självklara önskelista.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Portastudio
Hehe….ja, jag pratade bara om tiden till december 1989 då jag gick över till Amigan. Då var det Amiga musik för hela slanten. Fanns ju hur mycket som helst och jag spelade också in på kassettband. Ställde kassettdäcket framför 14″ mark tv:n för att spela in inledningsvis. Sedan fick man råd med en stereo och kopplade musiken dit. Gamla goda tider.