Jag har redan redogjort för vilken väg datormusiken i spel och demon började ta i början på 1990-talet, både i retromusiken från Xenon 2 och artikeln om Mahoney.
I takt med att samplingar ersatte internt hårdvaruljud började också musiken låta som ”på riktigt”. Det var inte spelbranschen sen att snappa upp, men lite lökigt blev det nog till en början.
Magic Pockets är ett spel från brittiska utvecklingsstudion Bitmap Brothers (Gods, Xenon 2, med mera) och sågs till en början även i barnprogram på brittisk television, lite som danska spelet Hugo här i Norden. Barn kunde ringa in och styrde spelet hemifrån med sin tonvalstelefon – ett ganska trist, men för tiden populärt, sätt att billigt fylla femton minuter barn-tv.
[slideshow_deploy id=’10568′]
Själva spelet är dock hyfsat ointressant – och ett av utvecklarnas sämsta, enligt mig.
Du spelar the Bitmap Kid, en kille med den obligatoriska bakåtvända kepsen och solglasögon. Han har magiska byxor med fickor som aldrig blir fulla, men eftersom varelserna som lever i hand byxor bestämmer sig för att sno åt sig alla dina leksaker måste du ge dig av på ett plattformsäventyr för att få tillbaka dem.
Men…grejen är att Bitmap Brothers fått blodad tand av att ha arbetat med Bomb the Bass i Xenon 2, så ett samarbete inleddes med gruppen förlag, Rythm King, där bland annat brittiska pop- och rapmusikern Betty Boo också fanns. Och vips så var hennes hit från 1990, Doin’ the Do, med som intromusik till Magic Pockets – givetvis helt orelaterad till spelet.
Svenska tidningen Datormagazin översatte en pr-artikel av en Leslie Bunder som skrev upp Bitmap Brothers och distributören Renegade som det hetaste i spelvärlden just då. Att förena popmusik med datorspel var framtiden – att förena spel med filmlicenser var det inte.
”Men Renegade gör faktiskt ett unikt försök att sparka liv i spelvärlden med originella produkter. Aldrig tidigare har det gjorts ett seriöst försök att föra samman datorspelens och popmusikens skilda världar, med långtgående planer på samarbeten mellan spelutvecklare, musiker, programmerare och konstnärer.”
Just Magic Pockets blev ett taffligt försök. Ja, intromusiken var ganska cool – men kort och helt utan koppling till spelet, annat än att det var så tuff musik på listorna skulle låta år 1991. Men i själva spelet fanns ingen musik alls, det var knäpptyst sånär som på lite ploppande ljudeffekter, vilket såklart gjorde satsningen ännu märkligare – och ytligare.
Bitmap Brothers hade dock rätt – popmusik skulle komma att spela en viktig roll i datorspelsvärlden; däremot skulle även spel och film växa ännu tajtare ihop – och framförallt på musiksidan. I dag är Original Soundtracks (OST) till spel nästan lika populära att ladda ner som filmmusik, vilket visar att branschen hade rätt – men ändå inte riktigt.
Och med tanke på att all musik under en kort period förtvivlat försökte låta som Deelite – det tuffaste på New Yorks nattklubbar år 1990 – är det kanske inte konstigt att romansen mellan pop och tv-spel just då inte blev mer än enstaka möten.
Varsågod – Magic Pockets till A500 från 1991