Det slog mig när jag fick en fråga på Facebook av en gammal vän efter att ha skrivit en krönika om förändringsvilja; ”du som är så nostalgisk kan ju själv lätt beskyllas för att vilja frysa tiden”.Det slog mig då; hur hänger detta ihop? Varför gillar jag både gamla, mossiga retrospel från tidigt 80-tal och modern teknologi och vad den innebär för framtiden? Jag hade inget svar då, men jag har det nu.

I ett helt annat sammanhang än Spelpappan (jodå, jag gör annat än nördar runt här) skrev jag för ett tag sedan om vikten av förändringsvilja, ”Den som vill frysa tiden brinner sällan för något”.

Där påstår jag bland annat följande:

”När vi brinner för något är utveckling förhållandevis lätt att åstadkomma; det är när vi känner oss färdiga med något vi kallnar och långsamt påbörjar nedfrysningen. Den som brinner för något har längre till nedfrysning.”

En länk till texten lades ut på min Facebook-sida och en av kommentarerna från en gammal vän handlade just om relationen mellan att älska dåtiden och ändå känna förändringsvilja. För mig utesluter de båda sakerna inte varandra, men jag kunde inte ge en spontan förklaring just då.

Nu har jag haft tid att tänka till och känna efter.
Nu vet jag varför jag gillar retrospel.

Jag är samhällsvetare, men jag älskar teknik. Det finns massor av saker jag inte begriper mig på, men jag vill gärna försöka förstå grunderna – och om det fascinerar mig gräver jag vidare tills dess jag antingen tröttnar eller tycker att det blir för komplicerat.

Redan innan jag som barn skaffade en C64 lånade jag böcker om BASIC-programmering på biblioteket, och skrev små egna kodsnuttar för att lära mig förstå FOR/NEXT, DO/LOOP och annan programmeringsteknisk logik.

Jag skrev alltså primitiv kod på papper, men kunde inte exekverera den. Då och då var vi hos mina kusiner med PC, och jag fick äntligen se hur mina program fungerade i praktiken.

Stört? Ja, kanske – men så funkar ju intressen. Jag lirade å andra sidan fotboll och hade andra mer ”normala” intressen också. Men det är egentligen inte hit jag vill komma.

Det som hände när jag väl skaffade dator var istället att en ny värld öppnade sig. Jag programmerade hellre än bra, men framförallt fastnade jag för den underhållning spelen gav. Datorspel av den typ jag presenterar i min retromusiksektion var alla små tekniska underverk när det begav sig.

De pekade ut en riktning och även om spelbranschen i hemdatorer ännu var i sin linda (läs förresten gärna berättelsen om hur de lämnade arkadhallarna och tog sig in i hemmen) var vi några stycken som förstod att detta bara var början.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, det som i dag är mossigt och retro rent tekniskt kan i en helt annan period ha varit i absolut framkant.

Det innebär två saker för oss människor; dels kan det 1) finnas en poäng i att minnas hur en teknisk sensation från en viss era påverkade samhället, och oss som befann sig mitt i det, för att jämföra med framtida tekniska framsteg – men det innebär även 2) att det vi anser vara tekniska spjutspetsar i dag givetvis kommer att vara mossigt om bara några år.

Har du inget som helst intresse av att kika tillbaka på den tid som varit, kan jag tycka att du automatiskt erkänt att allt du tycker är fräckt i dag kommer du om ett par år tycka är ointressant. Detta låter som en ganska tråkig och sorgsen verklighet att leva i.

Personligen behöver jag veta var jag kommer ifrån för att förstå vart jag ska. För mig finns det en poäng i att förstå hur spel som Giana Sisters eller Shadow of the Beast påverkat eller inte påverkat framtiden. Det betyder inte att jag inte är intresserad av hur spel och teknologi utvecklas just nu och i framtiden. Det betyder tvärtom att jag försöker sätta teknisk utveckling i ett sammanhang, istället för att bara se det för vad det är just nu.

…

Men därmed är det inte sagt att den nostalgiska kraften i det som varit inte kan vara både överväldigande och rentav skadlig. Nostalgi är ett tvåeggat svärd som i sin fulaste form kan försätta människan i en övertro på det som varit, en slags ”det var bättre förr”-attityd.

Saker var inte bättre förr; de var annorlunda.
Jag var inte bättre förr; jag var yngre.

När pojke blir man försvinner en del känslor och förmågor, men nya tillkommer. Ibland kan jag minnas spillrorna av några av dessa känslor och förmågor, och det känns ofta ganska kul – jag blir ”barn på nytt”.

Jag har dock inget behov av att längta tillbaka på riktigt; faktum är att jag är ganska säker på att inget från 70- och 80-talet hade imponerat särskilt mycket på mig i dag. Jag minns det genom immiga glasögon, och det är så jag tror att det ska vara.

Retrospel är en del av min barndom; det finns många andra saker som också är en del av samma barndom, men som jag inte skriver om här. Att bli pappa släppte lite oväntat lös en flodvåg av idéer, tankar och minnen från min egen barndom som jag ofta tänker på när jag ser min son. Att blir farsa innebar att jag faktiskt hittade tillbaka till en del av mig själv.

Det är sjukt coolt. Nej, förresten; det är jävligt coolt – om jag ska vara ärlig.