I drygt ett och ett halvt års tid körde jag historiska bakåttittar i gamla nummer av tidningen Datormagazin här på Spelpappan. Poängen var att det var exakt 20 år sedan varje nummer gavs ut och därför kallade jag också serien För 20 år sedan.

Nu börjar en annan liten bloggserie av tillbakablickar, Spelpappan hittar guldkorn. Här för jag till ytan sådant som legat gömt och glömt.

Jag vet…jag skrev tidigare att bloggserien För 20 år sedan skulle börja igen, men jag känner nu att det inte riktigt är samma sak att börja om från tidigare nummer – och min hög av Datormagazin tog slut i höstas. Jag har inga senare nummer än september 1992, då jag helt enkelt tröttnade på tidningen – för min Amiga 500 fortsatte jag ihärdigt att spela och göra musik på.

Istället tänkte jag sätta igång två nya bloggserier, varav jag presenterar den första här och nu. Det är inget konstigare än att jag drar till ytan sådant som legat gömt och glömt sedan länge. Sådant jag inte kan hitta någon annanstans på webben, men som har betydelse för det jag normalt skriver om här på Spelpappan, det vill säga allt en kreativ retropappa kan tänkas pyssla med.

Om du följt videovåldsdebatten det senaste decenniet kan det hända att du vet vem Mikael Pawlo är. I dag är han serieentreprenör och bland annat vd för spelbolaget MrGreen – men han är också gammal spelskribent för de där riktigt gamla tidningarna (dock aldrig Datormagazin) och förr även en flitig debattör i spelvåldsdebatten.

I en debattartikel från 2003 i Computer Sweden svarar Pawlo en annan gammal IT-profil, Christer Sturmark, som i Aftonbladet förfärat konstaterar att vi snart våldtar kvinnor i datorspel. Pawlo skriver bland annat i sin ingress:

”Datorspel är konst och bör behandlas med vederbörlig respekt, utan att vi hänfaller till åttiotalets förbudsromantik.”

Det jag särskilt fastnade för var dock avslutningen som beskriver Pawlo själv (och som jag antar att han själv författat):

Mikael Pawlo recenserade spel för Svenska Hemdator Nytt kring åttiotalets slut och nittiotalets början samt var sedermera spelrecensent för såväl MacWorld som HighScore. Han publicerade en satir över Margaretha Perssons och barnmiljörådets förbudssträvan i Datormagazin nr 13 1989 s 43 (”Hybners Hämnd”).

Trogna läsare av Datormagazin minns mycket väl hur tidningen stod ensam i den häftiga striden mot barnmiljörådet och dess ordförande Margaretha Persson – och de flesta av oss minns också den då mycket unge recensenten Tomas Hybner, som på sitt eget oslipade vis förvandlade var och varannan datorspelande yngling till sitt fan.

Men vad är egentligen Hybners Hämnd? Och varför ansågs den så viktig att den måste skrivas ut så tydligt, med sidnummer och allt?

I dag finns inte texten Hybners Hämnd att hitta på webben alls (åtminstone inte med mina högst vardagliga sökverktyg, som jag antar att gemene man också använder) – och därför känner jag mig manad att återpublicera den här, för eftervärlden. Varsågod.

 

Hybners hämnd

De hittade honom där han satt på knä och stirrade in i den vitmålade, kala väggen vars enda dekoration var 5343 lika långa streck. När man tittade på hans ansikte kunde man under skäggstubben endast se spår efter den tidigare livsglade spelrecensenten.

En röst avbröt den nästan onaturliga tystnaden:

– Tomas Hybner, femton år för olaglig dataspelskonsumtion, sade en av fängelsevakterna med bister uppsyn.

– Ja?, svarade Tomas med en alltför släpig röst som verkligen bar spår efter den långa fängelsevistelsen.

– Det är dags nu, sade den andre vakten.

Ett leende spred sig på Tomas läppar. Han hade under sitt 15 år långa straff (som ju för övrigt var ju varit en påföljd av en vissa razzia utförd av Barnmiljörådet (se tidigare historia av the GNN)) planerat sin bestialiska hämnd.

Och nu, nu var han fri, fri att göra det som måste göras.

Utanför fängelsedörren stod en av de nya recensenterna som hade blivit snärjda i Datormagazin’s fruktade garn, nämligen Erik Engström.

– Vem är du? frågade Tomas misstänksamt.

– Jag är den som skall hämta dig…stammade Erik försiktigt fram.

– O.K. sade Tomas och följde med Erik till bussen.

När de väl var där inne började Tomas berätta sin plan för Erik.

– Men det är ju fruktansvärt! skrek Erik som trots allt var konfirmerad.

Kl. 18.00 kom de fram till Dmz högkvarter på Karlbergsv. 77-81. En stor fest hölls till Tomas ära, men Tomas ville bara tänka på hämnden. Efter att Tomas övertalat Christer Rindeblad i en halvtimme gick Christer med på att köra Tomas till Barnmiljörådets läderinredda palats i Stockholms utkant.

Christer kom tillbaka till Dmz vid niotiden, men Tomas Hybner återvände aldrig…

I Sydamerikas djungler:

Tomas smålog för sig själv. Hans plan hade fungerat till 100 procent. Han hade kidnappat hela spelhatarsektionen av Barnmiljörådet, och han torterade dem nu i sin grotta i Sydamerikas djungler, bortom all civilisation.

Han använde de grymmaste tortyrredskapen, han tvingade dem nämligen att:

* spela Hellfire attack (kvälj)
* Se på Tomas videospelningar från senaste semestern (krääk!)
* titta på videofilmen Spökjägarna (urrk)
* läsa Tomas recensioner (blääää)

Slutet gott, allting gott…

 

Av: Mikael pawlo/
the BYMP of Tropical Duo
Tack för en bra tidning!

 

Läsarspaltens ansvarige fäller efteråt kommentaren:

”Ja, vad finns här att tillägga? Vilka författartalanger det finns bland Datormagazins läsare!”

Ett förlorat pappersguldkorn har därmed räddats till den digitala eftervärlden.