Plattformsspel på Commodores datorer hade en avgjord svaghet gentemot sina konkurrerande titlar på spelkonsolerna; handkontrollen – joysticken – hade bara en knapp, och därmed sköttes de flesta hopp genom att dra spaken uppåt – vilket aldrig resulterade i särskilt exakta rörelser.

Det Amiga-plattformarna dock ofta hade var jäkligt cool musik.
Och Chuck Rock från 1991 är inget undantag.

Chuck Rock är en grottman som blivit av med sin vackra och hushållsskötande fru Ophelia. Den onde antagonisten och kidnapparen heter Garry Gritter och är en uppenbar referens till popstjärnan Gary Glitter, som mer än en gång hamnat i trubbel för sin förkärlek för minderårigt umgänge i Sydostasien.

Det är ganska uppenbart när jag skriver det här i dag att spelkoncept som Chuck Rock inte riktigt hade gått obemärkt förbi i dag, vilket förmodligen är ett gott tecken i tiden. Chuck Rock både utvecklades och publicerades av Core Design, som i dag mest är känt för skapandet av en helt annan spelkaraktär med vissa kontroversiella inslag, nämligen Lara Croft och spelserien Tomb Raider.

[slideshow_deploy id=’10524′]

Problemet med att inte kunna hoppa med den enda knappen (den användes ju oftast till att skjuta, slå eller kasta med) blev uppenbart i flera titlar, då exaktheten ofta blev lidande av att välanvända joystickar inte alltid reagerade exakt i rätt ögonblick. Det är också avgjort svårare att tajma svåra hopp genom att dra för förflyttning och sedan dra upp för hopp, istället för att bara dra för förflyttning och helt enkelt klicka på en knapp för hopp – utan att behöva rucka på förflyttningen alls.

Turrican, Giana Sisters och Ghouls’n Ghosts är alla exempel på plattformsspel jag redan haft uppe och som lider av samma problem. Det hindrade dock inte oss att fortsätta älska våra Commodore-datorer, men visst måste vi medge att det är en svaghet.

Musiken till Chuck Rocks uppenbart rockiga intro är signerad Matthew Simmonds. Denne herre är upphovsman till en hel del Amiga-titlar, varav inga jag hittills tagit upp än – men det kommer säkert. På repertoaren finns nämligen personliga favoriter som Agony, War Zone och Space Gun.

I början av 1990-talet var detta en mycket aktiv spelmusiker och enklast känns han igen på sitt flitiga användning av just riffgitarren – ett instrument som inte var helt lätt att få att låta bra på en 16-bitarsdator på den tiden.

Varsågod – Chuck Rock till A500 från 1991