Jag var elva år gammal när en alldeles särskild action- och fantasyfilm sprängde sig in i vardagen. Den oändliga historien var filmen alla pratade om – och givetvis måste ett datorspel följa efter.
Hade filmen kommit bara några år senare hade spelet kanske blivit ett mer actionorienterat sådant men 1984 blev det alltså ett textäventyr. Recensionerna blev ljumna men musiken av Martin Galway hänger kvar.
Boken som filmen bygger på var förmodligen relativt okänd för de flesta svenskar innan december 1984 då filmversionen fick svensk premiär. Författaren Michael Ende lär ha varit missnöjd med hur saker och ting såg ut i Wolfgang Petersens film – vilket också sägs vara förklaringen till att han helt enkelt hoppade av projektet i förtid.
När det gäller datorspelsversionen är det oklart om Michael Ende ens hade någon roll eller skänkte det en tanke. Spelet bygger på filmen och inte på boken; bland annat ser karaktärerna ut som i filmversionen och detaljer som att lyckodraken heter Falkor – och inte Fuchur som i boken – pekar mot att Ende förmodligen inte varit gladare åt spelet.
[slideshow_deploy id=’14465′]
Huvudprogrammerare och designer av spelet The Neverending Story var Ian Weatherburn. Rent tekniskt och spelmekaniskt är det inget mästerverk; interaktionen med omvärlden, karaktärer och objekt är medioker även med tidens mått mätt – och jämfört med både bok och film är det ganska få saker som håller en kvar vid de tillfällen man fastnar.
Det finns dock en viss berättarmässig atmosfär spelet lyckas med. Beskrivningarna är detaljerade och rentav mysiga; om de hämtas direkt från den engelska översättningen av boken eller om det är stycken ur filmmanuset vet jag inte men helt klart är atmosfären spelets lilla räddning.
Och givetvis musiken. Som jag har skrivit i både fallet Hyper Sports och Miami Vice är det Martin Galway du ringde om du ville ha C64-versioner som var trogna originalmusiken.
Ian Weatherburn begick tragiskt nog självmord år 1989. Då hade han under flera år hunnit skriva och designa spel för Ocean, Imagine och US Gold.
Varsågod – The Neverending Story till C64 från 1985
Och inte kan väl någon som var med på 80-talet glömma Limahls original? :)