Den 20 augusti 2006 slog Malmö Symfoniorkester, MSO, världsrekord. Hela 17.000 samlades på Stortorget under Malmöfestivalen för att beskåda det som skulle bli den första svenska spelkonserten, Joystick.

I dag är det 10 år sedan – och faktum är att Malmö tappat sin status som spelmusikens föregångsstad, trots att både retro och spelmusik är större än någonsin. Varför blev det egentligen så?

Jag råkade faktiskt vara där, söndagen den 20 augusti 2006. Jag hade ingen riktig koll på att det vankades musik från gamla datorspel då stan redan var full av en massa andra musikarrangemang. Det var mitt i Malmöfestivalen, Skandinaviens största upplevelsefestival i stadsmiljö.

Malmö symfoniorkester och Orvar Säström gjorde mig inte besviken; det blev C64-medley och en hel massa annat från de speltitlar som var retro och populära just då. Framförallt förstod vi först senare att konserten hade slagit världsrekord; varken i Stockholm, Tokyo eller New York har en konsert helt ägnad åt spelmusik – vare sig före eller efter – genomförts med så mycket publik.

Hela 17.000 exalterade själar stod och lyssnade på något helt nytt – spelmusik av en symfoniorkester. På Skandinaviens största stadsfestival.

Joystick initierades och skapades av Orvar Säfström själv tillsammans med kompositören Magnus Johansson. Duon kom till MSO med ett färdigt paket spelmusik, godkänt av samtliga rättighetsinnehavare och klart att repetera och framföra. Spelkonserten PLAY hade genomförts i Stockholm två månader tidigare men denna var en ren amerikansk inköpt produktion som bara reproducerades rakt av.

De första Joystick-konserterna föregicks av en ängslan att spelmusiken inte var sig själv nog och därför petade MSO in lite Wagner och annat finkulturellt där det eventuellt passade. Duon Säfström/Johansson stretade emot men fick ge sig – därav fick den klassiska musiken som MSO ändå ägnar de övriga 364 dagarna om året åt att spela också lite utrymme i Joystick-konserterna. Publiken gillade inte MSOs drag men älskade ändå spelkonserterna som helhet – och Joystick som arrangemang växte och satte Malmö på spelmusikkartan.

Själva namnet Joystick jobbades fram av MSO och kunde alltså bara användas i Malmö. Andra städer runt om i Sverige och Skandinavien började dock också visa intresse och Säfström/Johansson driver i dag ett bolag som helt fokuserar på den här sortens föreställningar. Att skaffa rättigheter till verken och att arrangera dem på rätt sätt kräver både kontakter och expertis medan orkestrarna själva står för genomförandet med Säfström som konferencier. Det är ett intensivt arbete som både tar tid och kostar pengar.

Kanske var det just därför MSO för ett par år sedan valde att inte längre arbeta med Säfström/Johansson. Joystick som arrangemang lever fortfarande kvar men sammansättningen av verk har, enligt mitt tycke, blivit allt märkligare. Den ”vanliga” klassiska musiken tar allt större plats och har allt mindre relevans i de spel den är tänkt att representera. Tunga gäster som Garry Schyman (BioShock), Jason Graves (Dead Space) och Joris de Man (Killzone) har uteblivit på senare år – och ett tydligt tecken på att retrodelen av konserterna inte riktigt får den kärlek den förtjänar kom när arrangörerna kallade datorn ”Commondore 64” i programmet.

Jag medger att jag är god vän till Orvar Säfström, framförallt nu på senare tid då vi arbetat ganska mycket ihop. Partisk som jag därför må vara anser jag ändå att Joystick gått från att vara ett spelmusikens fyrtorn till en veritabel icke-händelse. Joystick var, förutom världsrekordhållare, en creddig spelkonsert som vågade utmana de fyrverkerifyllda och jippo-liknande amerikanska förlagorna med ett rent och enkelt framförande av endast musiken, med exakt samma seriositet från orkestern med vilken de brukade spela Wagner. I dag känns Joystick mest som en grej som hänger kvar i MSOs repertoar därför att folk fortfarande dyker upp. Man är nöjd med att det fungerar men vill inte ta spelmusikkonserterna ett steg till.

Under tiden skördar spelmusiken nya framgångar på andra ställen i landet med konsertarrangemang som SCORE – som SVT sände från Berwaldhallen i januari och som jag fick äran att kommentera. Malmö har under flera år haft chansen att göra sig till spelmusikhuvudstad men har schabblat bort det hela genom att faktiskt inte tro på spelmusiken som sådan, utan har i växande grad försökt använda konserterna som en inkörsport till finare musik, den klassiska. Från Monty on the Run till Wagner.

Det går att säga emot – det går att påstå att Joystick fortfarande är ett bra konsertarrangemang. Men faktum kvarstår att mycket få i dag kommer att uppmärksamma att det är tio år sedan Malmö symfoniorkester slog världsrekord och förde in spelmusik på agendan. Den skrala marknadsföringen av Joystick som ledande arrangemang och spelstaden Malmös stolthet skvallrar om att den aldrig varit riktigt viktig. Eller åtminstone inte uppfattas så i dag – trots att Malmö som stad rymmer en stadigt växande andel spelföretag och dessutom spelmusikkompositörer av rang.

Man kan tycka vad man vill om dagens Joystick – men ett 10-årsjubileum av ett ännu levande världsrekord är iallafall värt att fira. Det kommer jag att göra.

Ha en fortsatt underbar lördag!