Spelmusik, SCORE och kultur

31 januari, 2016 av: Jimmy Wilhelmsson

I går var det stor spelmusikkväll på Kulturstudion i SVT2. De sände dokumentärer, mellansnack och avslutade med en något nedbantad version av spelkonserten SCORE i Berwaldhallen från tidigare i höst.

Undertecknad var med på ett hörn och babblade spelmusik så gott jag hann med – men jag tänker att det kan vara på sin plats att fylla ut det korta minutpladdret lite med något djupare inblick i det jag pratade om.

Jag blev som sagt inbjuden till SVTs Kulturstudion att prata om spelmusik och då upplägget var både seriöst och hyfsat påkostat tyckte jag att det kändes som en trevlig idé. Andra gäster i studion var alltid lika tydliga och uppriktiga Johanna Nylander från Dataspelsbranschen och även landets kanske vassaste trombonist, Håkan Björkman – som dagen till ära dessutom drog med sin trombon, som han själv gjort diverse coola hacks på; det visade han mig i pauserna.

Kvällens första dokumentär var Logga ut för fan, en beklämmande historia om hur kvinnor bemöts i spelindustrin. Jag har själv inte jättestor kunskap i ämnet varpå jag egentligen inte hade något riktigt bra svar på frågorna jag fick efteråt – vilka inte verkar finnas med i SVTPlay-reprisen (fanns de med i den ordinarie sändningen, tro?).

Men filmer som denna är viktiga, inte minst för att öppna ögonen på oss som inte upplever det dagligen.

Jag var väl mer påtänkt att kort kommentera spelmusikens framfart i kulturens korridorer – och inför dokumentären Blip blop, ett namn jag kanske inte tycker är helt lyckat eller särskilt originellt, fick jag några minuter på mig att göra lite exemplifierande nedslag i vad jag tycker är fascinerande med spelmusik. Även efteråt – inför spelkonserten SCORE med min gode vän Orvar Säfström – fick jag och Håkan Björkman möjlighet att prata lite om orkestrar och spelmusik.

Rob Hubbard, legendarisk spelmusikikon.

En vinkel jag gärna lyfter fram är innovationskraften i spelmusiken, vilken trots allt är en genre som bara funnits i cirka 35 år.

Att jag tryckte på den tekniska innovationskraften beror framförallt på att det inte ens var självklart i början av 80-talet att spel ens skulle komma att ha musik. Arkadspel handlade om att få folk att ödsla mynt på att spela, de bjöd inte på musik av annan anledning än att få dig att lockas spela – och stanna kvar.

När så hemdatorerna tog över delar av arkadspelens betydelse så överfördes inte bara koncepten game over, liv och krediter – utan det föddes även en vilja att låta spel försätta dig i en viss stämning, och givetvis att du skulle välja en viss titel framför andra när du såg dem demas i butiker av olika slag.

”Riktiga” datorer som IBM och Apple II erbjöd inga större ljudmöjligheter – men det utvecklades ändå spel till dem. Med billigare hemdatorer som ABC 80, VIC 20, ZX Spectrum och Commodore 64 följde kompetenta ljudkretsar med och erbjöd ljud- och musikmöjligheter till den kunnige. Du var i början tvungen att kunna programmera åtminstone lite grann för att göra musik som var njutbar, men dock – spelmusiken var åtminstone ett faktum. Mer om detta går att läsa i min bok, Generation 64, men också i min korta tilläggsartikel online (alla kapitel i boken har sådana) som finns här.

Jag hoppar friskt bland årtalen i inslaget men med möjligheten att sampla digitala ljud – till skillnad från att generera dem via hemdatorns inbyggda vågformshårdvara – föddes en ny innovativ längtan, nämligen den att få spel att se ut och låta som film. Jag nämner spelet Xenon 2 som har Bomb the Bass gamla klassiker Megablast som huvudtema – mer om detta kan du läsa här. Popmusiker och spel blev väl aldrig nån fantastiskt framgångsrik kombination – även om Lisa Miskovsky gör ett bra jobb i Mirror’s Edge och musikspel som Guitar Hero och Singstar gjorde vad det kunde för att få spel och pop/rock att generera intäkter ihop.

Jag hade vid mer tid i studion kanske nämnt Loom från Lucasarts som inte bara använder sig enbart av Svansjön som stämningssättande musik, utan faktiskt helt och hållet är ett spel om musik. Du interagerar i Loom inte med ord utan enbart med musik – på den svåraste nivån visas inte ens tonerna du ska spela, vilket kräver något slag av bra gehör för att bemästra.

Lotus Esprit Turbo Challenge (Gremlin, 1990, Amiga)_1 Kanske hade jag pratat mer om spel som använder sig av klassisk musik – eller varför inte spel och jazzmusik? Jag och Håkan Björkman snackade en del om jazz i pauserna, då han som skicklig trombonist givetvis spelar även i sådana band. Jag hade vid mer tid över kanske även flikat in anekdoter som den om spelet Way of the Exploding Fist och kinesisk samtida klassisk musik eller om hur Wagner för alltid etsade sig fast i hjärtat på fans av Magnetic Fields spelserier, däribland Lotus-spelen.

Framförallt tycker jag att det är synd att vi inte hann prata om Lucasarts fina gamla musikmotor iMUSE – för mig är detta första gången ett kommersiellt spel försöker sig på att sömlöst förändra musiken för att ge stöd åt berättelsen. Den introducerades i The Secret of Monkey Island 2 och blev spelmotor för flertalet titlar från studion i många år framöver. Extra kul hade det varit då musiken till föregångaren, The Secret of Monkey Island, faktiskt fanns med i SCOREs repertoar samma kväll.

I vår blir det dock inte spelmusik jag fokuserar på utan rollspel, i och med boken om Äventyrsspel som ju är ytterligare ett intresse jag och Orvar delar. Om du vill träffa oss och snacka spelmusik eller rollspel så finns numera ett schema på bokens webbsajt.

Jimmy Wilhelmsson, Dan Algstrand (formgivare) och Orvar Säfström. Foto: Ylva Bergman.

Om du vill boka mig eller Orvar för att medverka på event/radio/tv eller annat, mejla boka@aventyrsspel.com.

Ha en fortsatt härlig söndag!

Du kanske också gillar:

Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.

Kategori: Retromusik
Etiketter: LucasArts, Musik, Retromusik

Kommentarer

8 kommentarer till “Spelmusik, SCORE och kultur”

E-mannen skriver:

31 januari, 2016 kl. 19:23

Vad för titlar spelades i Amiga-medleyt i Score från Berwaldhallen?
Kände igen Monkey Island, sedan tog det stopp i huvudet.
Jimmy Wilhelmsson skriver:

31 januari, 2016 kl. 20:49

Så som jag uppfattade listan så började det med ytterst kort intro från It Came from the Desert och fortsatte i tur och ordning med The Secret of Monkey Island, Wings, Flashback, Populous och Turrican 2.

Jag saknar Faery Tale Adventure – men det gör jag alltid. Det borde alltid spelas Faery Tale Adventure … ;)
Mindrax skriver:

1 februari, 2016 kl. 14:23

Såg Score nu med intervjun av er två inledningsvis. Mycket bra faktiskt.
Måste dock fråga dig Jimmy: Är du besatt av musiken till The Secret of Monkey Island :)
Jimmy Wilhelmsson skriver:

1 februari, 2016 kl. 14:26

Njae …men den är väldigt väl utformad som temamusik till den typen av spel. Det är kanske inte annat att förvänta sig från ett bolag med såpass hög lägstanivå. Egentligen är jag nog mer besatt av mycket musik från Sierra. Och Faery Tale Adventure, såklart …
Mindrax skriver:

1 februari, 2016 kl. 14:49

Faery Tale Adventure!

Minns att det var olika snuttar av musik beroende på var man befann sig. Gick man in i ett hus byttes musiken abrupt.
Sen gick gubben lite lutad och all grafik som träd och grejer var felproportionerade i förhållande till gubben.
Märkligt spel som jag aldrig spelade speciellt länge.
Ola Hansson skriver:

3 februari, 2016 kl. 05:22

Faery Tale Adventure var ett underbart spel med underbar musik! Inget annat Amiga-spel har stulit så mycket av min tid – dels för att det var så stämningsfullt, dels för att det var så kul att kartlägga hela den enorma sagovärlden. Men såhär i efterhand är det nog ändå musiken som jag minns bäst. Och den är lyckligtvis lika njutbar än idag :)
Jimmy Wilhelmsson skriver:

4 februari, 2016 kl. 14:27

Och här är den: http://spelpappan.se/2011/03/skon-retromusik-the-faery-tale-adventure-1987/
Ola Hansson skriver:

4 februari, 2016 kl. 15:59

Tack! Den är magisk – lika magisk (men mer variationsrik) än Sid-musiken i Wizardry och Fairlight.

Vill dock inte riktigt instämma i att spelet är mediokert. Det var en rejäl teknisk bedrift med en mjukt scrollande och så stor, sömlös värld i samma skala rätt igenom, på den tiden då konkurrenterna var spel som Ultima och Zelda 1. Jag tyckte också att det kändes fräscht med en klassisk bröderna-Grimm-värld istället för Tolkien-fantasy eller, rättare sagt, mer eller mindre urvattnade och utflippade versioner av Tolkien…

Men, visst, som spel hade det sina brister! Det var mycket tomrum att vandra igenom, men för egen del gillade jag den ödsliga stämningen som förhöjde känslan av att var ute på egen hand i utforskandet av en okänd värld. När man väl stötte på ett liten stuga mitt ute i ödemarken blev dessutom upplevelsen desto starkare!

Värre är det kanske med flytet i storyn och de kryptiska problemen, som åtminstone jag aldrig hade klarat utan hjälp från Commodore Users tipsspalt. Men det störde mig inte heller eftersom jag resonerade att det nog berodde på att jag körde en kopia och saknade manualen. Numera har jag läst manualen och inser att den inte direkt hade hjälpt…

Men, hursomhelst, tycker jag ändå det är väl lätt hänt att man orättvist avfärdar gamla spel pga att historiens riktning och ”vinnare” (som Zelda och andra gamla franchises som överlevt) fått oss att förvänta oss en viss typ av upplevelse i varje genre. Om man istället tar sig an gamla spel med mer förutsättningslös attityd upptäcker man att de flesta (t.om. Vic-20 spel i BASIC) fortfarande är precis lika roliga som man minns dem. Ok, alla kanske inte håller för 40 timmars spelade, men det har jag ändå inte tid med, så det är bara ett plus i kanten :)