En av få saker vi kan vara säkra på är att saker förändras. Framtiden ser annorlunda ut och är svår att sia om – men kul att spekulera kring.

Postapokalypsen – tiden efter världens undergång – är en vanlig genre inom rollspel, datorspel och science fiction i allmänhet. Många spelare är väl bevandrade i livet efter undergången men gör detta oss samtidigt mer pessimistiska kring framtiden?

De flesta som spelat rollspel som Mutant eller datorspel som Fallout känner till flera viktiga överlevnadsstrategier som en apokalyps-noob omgående hade dukat under inför. Det finns exempelvis radioaktiva eller rötinfekterade zoner dit ingen kan komma utan tillbörlig skyddsutrustning, vilken i katastrofens tidevarv (såväl som i dag) givetvis är svår att få tag på.

Vidare har en del av planetens invånare muterat till mer eller mindre fantastiska livsformer. En del är mänskliga mutanter som tagit nya skepnader och fått en mängd fördelaktiga och mindre fördelaktiga förmågor. Andra är djurformer som likt de medeltida gamla bestiarierna gör sitt bästa för att vara mer skräckinjagande än originalarterna vi är vana vid någonsin varit. Vad är väl rädslan för en vithaj utanför Australiens kust mot en landhaj som härjar i förorterna utanför Örebro?

Men även om kärnvapenkatastrofen är klart vanligast som mänsklig framtidsundergång har spelutvecklare genom tiderna även laborerat med andra tänkbara scenarier för att säkra förödelse och desperation som bakgrundsfond till berättelsen.

Ett datorspel jag särskilt minns är Midwinter som släpptes år 1990 till bland annat Amiga-plattformen.

Här har myndigheterna, skraja för den globala uppvärmningen och klimatkrisen, försökt att vetenskapligt kopiera processerna som skapar nya istider för att kunna stoppa in mini-istider och sänka temperaturen – och oavsiktligt råkat sätta igång en biggie som utplånar större delen av jorden.

Det intressanta med just Midwinter är att spelet åtföljs av en tjock manual, vilket ju var brukligt på den tiden. Denna bibba är dock inte bara full av instruktioner utan framförallt en tung bakgrundsberättelse som med fiktiva dokument, intervjuer och tidningsartiklar förklarar hela det samhälleliga och geologiska förlopp som leder fram till katastrofen.

Ännu mer intressant är det faktum att det hela sätter igång nu, alltså under våren detta år. I april 2017 avslöjar nämligen den amerikanska tidningen The Boston Correspontent att USA, Sovjetunionen och Europa tillsammans författat ett hemligt dokument, kallat The Midwinter Report, som moraliskt och vetenskapligt går igenom möjligheterna att utnyttja istidernas kylande effekt för att stoppa växthuseffektens påverkan, bland annat genom hjälpa igång eller åtminstone förstå ett antal av de processer som tros skapa istid – exempelvis Milanković-cyklerna, vilken är en verklig teori kring solljuset och hur det når oss i olika tidevarv.

Militanta miljöaktivister, The Global Green Army, gör under våren 2017 ett medialt utspel:

”The governments of the world have taken no effective action to stop  the accelerating climatic crisis endangering life on Earth. They are obviously so desperate for a solution that they have produced a report which is sinister in implication, and implausible in practice. It is a discredited document, borne of corruption, and indicative of the fact that governments will not save the world from oveheating.”

Midwinter låg före sin tid. DatorMagazins recensent Pia Wester avslutar sin hyllande recension med att mena att ”ska man tjafsa om petitesser, så kan man ju lika gärna ifrågasätta sannolikheten i att en ny istid skulle påbörjas om femtio år” – vilket hon ju i och för sig har rätt i, men själva grundpremissen som den förklaras i manualen är det ju teoretiskt inget större fel på. Men i Sverige på den här tiden gick ingen och oroade sig för smältande packis på det vis vi gör i dag.

År 1990 gick jag i gymnasiet och vad jag minns talades det väldigt lite om global uppvärmning, varken i skola eller i medier. Tvärtom var det få som bekymrade sig om den stigande elproduktionen i takt med att vi fick fetare hemdatorer, CD-spelare, spelkonsoler och större tv-skärmar.

Och det är hit jag vill komma. Är vi i dag räddare för framtiden för att katastroferna faktiskt är i antågande – eller är vi rädda för att vi spelat så många tänkbara scenarier att vi knappt vet nåt annat än att vi ska gå under? Eller … är vi inte rädda alls, är det bara en chimär i media?

Gustav Martner på tidningen Resumé skrev nyligen om något liknande. Han frågar sig om mänskligheten rentav skulle tjäna på att läsa och spela mindre dystopiska framtidsscenarier och istället anamma gamla tiders science fiction. Bakgrundsidén är att 50-talets science fiction – med animerade tv-serier som The Jetsons i spetsen – var betydligt mer positiva än dagens motsvarigheter.

”Men vad händer då i ett samhälle som det vi lever i nu – där populärkulturen i princip bara producerar science fiction-dystopier? Inspirerar det en ny generation av välartade ungdomar som drömmer om att få bygga upp en repressiv och totalitär regim? Eller sporrar det kanske snarare människor att bli de partisanska rebeller som sätter en slägga i regimens övervakande stordator?”

Visst anar man att Martner också suttit med Mutant – eller åtminstone Deus Ex – i sin ungdom? :)

För några veckor sedan var jag gäst i den nya podcasten Apokalyps vars enda ämne är eskatologiska fenomen i kulturyttringar som spel, film, böcker tv-serier med mera. Min medverkan handlade nog mest om att ge ett historiskt perspektiv kring mänsklighetens undergång i datorspelsvärlden – men faktum är att det ju är undergången som är det vanligaste framtidsscenariot, annat än i rena humorspel som Space Quest-serien och liknande.

https://apokalypspodcast.com/apokalypsen-i-tv-och-datorspelsvarlden/

Jag tänker inte gå in i någon djupare analys av det hela just nu. Jag skriver detta på midsommardagen 2017 och det ösregnar ute nu på förmiddagen – men det är åtminstone inget syraregn så jag är tämligen nöjd oavsett.

Jag tänker dock rota vidare i ämnet undergång i relation till rollspel, datorspel och i viss mån brädspel för att se om jag kan hitta några ytterligare tecken på att de skulle kunna ha en negativ effekt på vår omvärlds- och framtidsbild. Eller om det helt enkelt kanske är den vanliga visan att media, i högre grad än något annat, står för det pessimistiska och negativa i vårt samhälle.

Ha en fortsatt härlig midsommardag!