Förra veckan skrev jag att jag i höst kommer att söka efter fler författare och medförfattare av Spelpappan-böcker, alltså nostalgiska kaffebordsböcker med både djup och lättsam yta. Och jakten fortsätter.

Den här gången ska jag för balansens skull skriva om det negativa, om vedermödorna som måste genomgås för att en Spelpappan-bok ska bli till. Om slitet, besvikelserna och de långa ensamma nätterna.

Skriva är kul. Skriva är utvecklande. Skriva är även i någon mån nödvändigt för att ta hand om information och intryck som hopar sig i skallen.

Skriva är också oändligt tråkigt. Skriva är tidsödande och stressande. Skrivandet kan ligga som ett ok över axlarna när jag egentligen vill göra något annat – och då låter jag bli. Men om du skaffat förhandsbokare som betalat surt förvärvade skattepengar för dina kommande grejer har du deadlines – och då blir skrivandet ett jobb, alltså något jobbigt. Tvärtemot vad du kanske ville från början.

Ungefär så är det. Fast med klar övervikt för det förförra stycket, det roliga och utvecklande. Jag tänkte ändå här fokusera på det negativa för att inte ge några felaktiga intryck av att skrivandet jämt är en munter dans på röda kronblad med skumpa i ena handen och tjocka sedelbuntar i andra.

Men först lite positivt ändå: när jag var ung ville jag skriva, både i tidning och på förlag som firad författare. Grejen är att det var svårt att komma ut – det låter löjligt i dag men att faktiskt få någon att läsa dina grejer var den brantaste tröskeln av alla.

Som 20-åring ville jag jobba på sportredaktionen på tidningen Arbetet men de hade avtal med journalisthögskolorna och fick bara släppa in elever därifrån. En vänlig redaktionschef vid namn Ingvar Ek släppte in mig ändå och jag fick börja med att ringa runt till Allsvenskans tränare inför säsongen 1993 för att fråga om försäljningar och nyförvärv för att presentera i en sammanställning i söndagens tidning. Resultatet var katastrofalt; jag hörde fel, stavade fel och det hela blev ganska mediokert. Men han trodde på mig och jag frilansade på redaktionen under några års tid innan jag tackade nej till ett graviditetsvikariat för att jag ville plugga vidare.

Jag fick in en fot. Låt vara att jag drog ut den igen – men jag fick faktiskt in en fot, vilket var apsvårt utan släkt, vänner eller journalistutbildning som krattade gången.

När jag pluggade ett år i Jerusalem hade Internet slagit igenom. Året var då 1996 och jag skrev till Mats Svegfors, dåvarande chefredaktör för Svenska dagbladet, och erbjöd mina tjänster som stationerad student med viss journalisterfarenhet. Jag kunde snabbt vara på plats och rapportera från ett svenskt ungdomsperspektiv. Svaret var avsnoppande, rentav spydigt, och gick ut på att de minsann redan hade en erfaren reporter på plats – jag kanske hade hört talas om henne, Cordelia Edvardsson. Jag önskar att jag hade kvar mejlet. Mediejargongen var en annan, det känns ljusår bort.

Vart vill jag komma? Jo, webben gör i dag att vem som helst kan skriva vad som helst och nå vem som helst. Ingen behöver längre skicka in sina alster till en gatekeeper som ska värdera och bedöma, det är bara att sätta sig och skriva. Om tillräckligt många hittar till dig och ditt skrivande kommer förlagen och redaktionerna att göra detsamma.

Men … det har även ökat konkurrensen och snabbat upp hastigheten. De flesta skribenter har inte tid att sitta längre än en knapp timme med varje text. Den måste ut snabbt då den kan vara gammal i morgon. Lägg därtill att kostnaden för texter ständigt sjunker medan dina omkostnader stiger – i många fall är publiceringen enda ersättningen. Då är varje nedlagd timme på en text ren förlust.

Med detta i åtanke är det därför rimligt att en del läsare söker sig till publikationer som vågar och orkar lägga tid på både sin research och sitt utseende. Till författare som vill skriva och publicera böcker som är så underhållande och vackra att de gärna får stå framme som prydnad – i bokhyllorna som blir allt tunnare då vi svenskar skaffar allt färre böcker.

Men för att skriva den här typen av kaffebordsböcker krävs ett enormt tålamod, ett benhårt fokus och uthållighet. Den här veckan, min andra semestervecka, har jag ägnat ganska många timmar åt att gå igenom material till nästa bok. Jag kan ännu inte avslöja vad den handlar om men jag har alltså fotograferat av sidor för att samla, sortera och analysera. En bråkdel av dessa kommer kanske med i boken och ska senare scannas in ordentligt. Alltså måste jag för varje fotografi ange metadata om varifrån det är hämtat för snabb åtkomst senare.

Det är i och för sig roligt att befinna sig i researchfas; det är i denna fas allting fortfarande är möjligt och de jobbiga besluten fortfarande ligger framför en – men det kan också vara mördande tråkigt och stressande. Ofta gnager en malande känsla: är detta rätt tillvägagångssätt? Måste jag göra om allt igen om jag kommer på något bättre? Håller det här materialet? Är det ens särskilt unikt för min story? Och så vidare.

När researchfasen är klar, vilket ofta inte är särskilt tydligt, så måste strukturen sättas. Först när strukturen på boken är satt och genomgången med eventuella medförfattare och förlaget kan skrivandet börja. Samtidigt med skrivandet måste eventuella intervjuer ske – och då folk kan vara mer eller mindre svåra att få tag på är det bra om du börjat jaga intervjuobjekt redan samma sekund du inlett researchfasen. Och så rullar det på – till dess du antingen har en färdig bok som förlagets korrekturläsare ska kasta sig över för att slakta, eller till dess du helt enkelt gett upp och lagt allt i det runda arkivet.

Missförstår mig rätt: det är värt allt besvär när boken är klar. Men mitt under projektets gång kommer förtvivlade ögonblick av besvikelse, misstro och sänkt självförtroende troligen att drabba dig mer än en gång. ”Kommer någon alls att lägga en enda spänn på att läsa det här …?”

Hur kommer du att ha tid för allt detta samtidigt med jobb, familj, vänner och andra hobbies? Ja du … det är väl där skon klämmer. Det har du inte alltid. Jag skrev tidigare i vintras en liten lista över saker att tänka på om du vill hinna med fler saker i ditt liv. Den blev rätt bra, faktiskt – och den gäller i högsta grad för mig ännu.

I dag skulle min mor ha fyllt 70. Hon gick bort för en dryg månad sedan och det fick såklart mig att tänka på både min egen och andras dödlighet. Livet handlar kanske inte om att hinna med så många saker som möjligt – men det handlar definitivt om att få ut så mycket som möjligt av det du vill göra, uppleva och skapa. Vad skulle det annars handla om?

Klart du ska skriva dina drömmars artikel eller bok om du vill det. Men det är ändå bra att landa i en text av det här slaget ibland – som tar upp alltings jävlighet och som påminner en om att det är ok, att det drabbar även andra. Det gör kanske processen lite enklare.

Men … jag upprepar … läs igenom min förfrågan en gång till och skicka in lite grejer du funderar på – eller hela synopsis eller förslag. Kanske blir det du och jag (eller någon annan) som arbetar på din drömbok någon dag i framtiden?

Inom alldeles kort kommer jag att ha roliga saker att avslöja.

Till dess: ha en fortsatt härlig lördag!