Hösten 2013 träffade jag författaren och ledarskribenten Thomas Engström för att skriva min första bok Generation 64 och en IDG-artikel om C64-spelet Summer Games. Förutom nämnda spel och en herrans massa andra C64-lir propsade han på att få möta mig i Amiga-versionen av Speedball.

Varför? Jo, för att jag haft ofinheten att i det närmaste ha förödmjukat honom några månader tidigare på en Speedball 2-turnering.

Många har hört berättelsen: men jag blev bjuden hem till Orvar Säfström under sensommaren 2014 för att vara med i en Speedball 2-turnering (jag tror den beskrevs som världsmästerkskapen, faktiskt) och dricka drinkar. Jag kom ganska tidigt, men i soffan satt då redan Thomas Engström och tränade frenetiskt. Han var fast besluten att ta hem hela rasket.

Det hela slutade med att både Orvar och Thomas intervjuades till boken Generation 64.

Vi blev i vilket fall fyra stycken och körde ett långt ligaspel som mynnade ut i semifinaler i bäst av … många matcher – och till slut en final mellan mig och Orvar. Vid det laget var vi alla ganska förfriskade, men jag körde stenhårt på den gamla dubbla-poängen-grejen, vilket gör att när du väl fått till det kommer motståndaren att göra allt för att få bort denna fördel – och glömmer göra mål.

Så … det togs ett beslut att jag och Engström skulle mötas igen, men denna gång i Speedball 1. Och det gjorde vi. Och visst var han mycket bättre på detta spel, betydligt bättre än jag.

Jag förstår att det råder delade meningar kring vilket som är bäst – originalet eller tvåan. Det finns såklart ett mycket mer avancerat och genomtänkt spel i tvåan, men original är alltid original.

[slideshow_deploy id=’20844′]

Musiken till Speedball är som de flesta vet gjord av David Whittaker som jag tidigare haft med här på bloggen via spel som Red Max, Glider Rider och givetvis Shadow of the Beast.

Whittaker ligger enligt egen utsago bakom inte mindre än musik till runt 800 produkter, vilket låter som en lätt överdrift. Han summerar dock runt 100 Commodore 64, 100 Spectrum, 100 Amstrad, 50 Atari 8-bit, 90 Amiga, minst 130 Atari ST och 50 andra system som MSX, VIC 20 och BBC. Lägg till detta en hel drös NES, SNES, GameBoy, SEGA- och PC-spel.

Speedball, själva spelet, drar ju kraftig inspiration från filmer som Rollerball från 1975 – vilket osökt får mig att tänka på ett annat favoritspel jag hade på Commodore 64, nämligen Rocket Ball av John S. Sinclair från 1985. Lägg till en klick Harlem Heroes, den gamla serien som gick i brittiska tidningen 2000 AD och plussa med ett stänk av uppföljaren Inferno – och du kommer nära Speedball-estetiken.

Överhuvudtaget tycker jag att det är synd att dator- och tv-spel som kretsar kring våldsamma låtsassporter nästan helt har försvunnit, vilket jag också skrev en artikel om i gamla Eurogamer, men sådan är ju tidens tand. I dag finns det dessutom ganska gott om IRL-sporter med minst lika våldsamma inslag, så marknaden är kanske mättad.

Varsågod – Speedball till Amiga från 1988

Ha en fortsatt härlig lördag!