-
Skön retromusik: Gods (1991)
När Gods släpptes till Amiga 500 i början av 90-talet var jag en ung gymnasiestudent som på allvar insåg att hemdatorer i framtiden kommer att kunna presentera fotolik grafik. Tanken var både löjlig och korrekt på samma gång; det tog inte alls lång tid för hemdatorer att bli grafikmonster och i dag frågar man nästan…
-
Skön retromusik: Lazy Jones (1984)
För en tid sedan skrev jag en artikel om att musiken i spel kan komma att bli helt interaktiv och förändras efter hur du spelar. Personligen tycker jag att det hade varit en enormt trevlig utveckling men faktum är att en del mycket tidiga spel redan var och nosade i samma hörn. Lazy Jones till…
-
Skön retromusik: North & South (1989)
Alla gillar banjomusik. Eller åtminstone borde alla gilla banjomusik. Steve Martin, skådespelare och skicklig banjospelare sade en gång att alla dåliga nyheter borde levereras med banjo – eftersom det är omöjligt att bli nedstämd med en breakdown plunkandes i öronen. I amigaspelet North & South levereras krig med en sådan gnutta humor. Eftersom jag redan…
-
Skön retromusik: Head Over Heels (1987)
Då och då gör klassisk musik entré i tv- och dataspel och kanske var det vanligare förr då inte lika mycket pengar och resurser lades ner i ett enskilt spel. De flesta klassiska stycken behöver du nämligen inte betala för att få använda eftersom de är så gamla. I den kategorin hittar vi både Friday…
-
Skön retromusik: Sacred Armour of Antiriad (1986)
Fortsätter röja i min låda av gamla retrospel med fantastisk musik eller åtminstone fantastiska ljudprestationer. Inte alla spel är jättekända men det gör kanske bara att en och annan hittar en ny klassiker att lägga på minnet. Sacred Armour of Antiriad är en titel inte särskilt många lyckades stava rätt till i sin C64-bok –…
-
Skön retromusik: Wings of Death (1990)
Förra söndagen blev det ingen retromusik eftersom vi var fullt upptagna med att leka mamma-pappa-barn men nu är jag alltså tillbaka i gammalt gott slag och tänkte slå till med ett spel till Amiga 500 som faktiskt lätt kvalar in på min topp 10-lista – det i övrigt ganska fåniga Wings of Death. Jochen Hippel…