Det fanns en tid även innan det gjordes film av Sagan om Ringen. Få verkar dock komma ihåg att det även då släpptes spel som inte utgick från Peter Jacksons rollbesättning och faktum är att de är en befrielse att titta på i dag eftersom de ger lite välbehövlig variation.
The Lord of the Rings, Vol. 1 var ingen superhit till Amiga 500, mest för att det var buggigt och segt. Men musiken var outstanding.
Meningen var att The Lord of the Rings, Vol. 1, inte helt överraskande, skulle vara del ett i en serie av tre. Del två kom endast ut på PC och inte till Amiga 500 – och mig veterligen gjordes aldrig en del tre.
Musikmakare till samtliga versioner var Charles Deenen, även känd som The Mercenary Cracker när han var yngre. Drygt 40-årige Deenen är av holländsk härkomst och var tidigt ute i den demoscen jag tidigare skrivit några rader om.
Deenen och Jeroen Tel (som jag tidigare skrivit om) och ett par andra startade 1987 den populära spelmusikgruppen Maniacs of Noise – men det är som ensam konstnär han ligger bakom musiken till The Lord of the Rings, Vol. 1.
[slideshow_deploy id=’10611′]
Detta var efter det att han börjat arbeta på Virgin Games och sedermera Interplay som ljud- och musikmakare. Förutom den stämningsfulla musiken till Tolkiens verk – som för övrigt passar som hand i handske, tycker jag – har Deenen efter detta gjort sig känd som skapare av musik till Fallout 1 och 2, Another World, Planescape: Torment, The Lost Vikings och Descent 2.
I dag arbetar Charles Deenen på EA och har bland annat varit sysselsatt med att ljud- och musiksätta flera delar i deras Need for Speed-serie.
En annan rolig anekdot kring spelet är att jag fastnade så till den grad att jag kände mig tvungen att kontakta tipsspalten Besvärjaren Besvarar i den svenska datortidningen Datormagazin.
Pappersmedia är som bekant inte lika snabba som dagens webbalternativ och ett par månader senare när den gode besvärjaren bemödat sig med att svara hade jag sedan länge själv löst problemet och klarat spelet.
Men tack för svaret, käre besvärjare!
12 svar till “Skön Retromusik: The Lord of the Rings, Vol. 1 (A500, 1991)”
Jag minns det spelt mycket väl. Man tyckte ju det var fantastiskt och vackert och allt. Sen gjorde de väl rätt mycket våld på historien? Jag minns att det fanns ett värdshus i Fylke där man kunde få med sig lite allies som ville ha hjälp att jaga vildsvin. Jag minns inte några sådana fetchquestst i originalet ;-) Däremot kraschade mitt spel alltid när man skulle in i grottorna, så längre än så kom jag inte.
Jag minns för övrigt ett ännu bättre sagan om ringen spel till Amiga som var en slaga kombo av strategispel och äventyrsrpg. Det var statiska skärmar som ens hobbitar vandrade runt på, samtidigt kunde man se på en stor karta hur olika trupper rörde sig i midgård. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad det hette.
War in middle earth hette det. ahh, det var en riktig pärla.
http://www.lemonamiga.com/games/details.php?id=1120
Kom du nån vart i det? Jag tyckte att ringvålnaderna jagade upp en vart man än vände sig och vid ett visst läge blev fiendeskarorna helt plötsligt mångdubbelt fler och man hade inte en chans? Å andra sidan hade jag ingen manual…
Var inte musiken rätt ok till det spelet också? Lite dov, liksom.
Jo musiken var stämningsfylld som jag minns det.
Jag har för mig att jag skickade ringbäraren rakt västerut där jan fick gömma sig för nazguhlerna. Sedan fick man se till att slå ihop alla sina egna trupper. rida över berget och ta över mount doom. Efter det var det en panisk march med ringbäraren till mount doom innan alla armeer av orcher också kom dit.
Vad jag minns så klarade jag det aldrig, men på den tiden kunde man ju spela spelen om och om igen, Jag gillade rätt mycket att bara smyga omkring med ringbäraren och försöka rekrytera olika fraktioner, men som du säger så slutade det nästan alltid med att nazghulerna hann upp en.
Ah, just det – de där trummorna som lät lite kassa men ändå byggde upp stämningen: http://www.youtube.com/watch?v=mOEPyxXmaGw
Det där är problemet med fria spel som bygger på ett manus – man vill spela enligt berättelsen, men det är ju inte alltid det effektivaste sättet att klara saker på.
Fantastiskt bra musik. Kopierade över den till kassettband och lyssnade på….
Vi var nog rätt många som gjorde så med musik på de gamla datorerna. Det var klurigt (tyckte man) att få ut ljudet till stereon så enda sättet att lyssna på musiken med bra ljud var just att spela in den. Analogt, såklart :)
Jag minns när jag hörde musiken till Sakte or Die för första gången och tyckte det var oerhört tufft med ”riktiga” elgitarrer… Nu för tiden är det ju nästan tvärtom, man blir imponerad om något är bra gjort som inte låter som på riktigt. Känns på nåt sätt så enkelt att bara slänga in en orkester istället för att göra musiken.
Jag körde det på PC, hade skaffat Adlib-ljudkort och tycker nog banne mig att den versionen är mäktigare:
http://www.youtube.com/watch?v=Uy7pi6oeLGY
Men det har väl mest med vad man nostalgiskt minns.
Såklart är det så. Det kom ju till PC långt innan Amiga 500 och blev föremål för spelskribenternas intresse i den spalt som kallades Tjuvtitten och som visade att Commodore var ett slagskepp på väg att bli omkört.
Faktum är att nästan alla bra äventyrsspel ju kom till PC först, så egentligen är det lite märkligt att jag skaffade en så pass sent, inte förrän 1995 gick jag över till PC-plattformen. Och övergav den som spelplattform i mitten av 2000-talet.
Minns hur jag hade spelat in musiken på band och sen spelat över den och att jag helt plötsligt mindes den som jättebra men kunde inte få tag på spelet igen. Nu när jag hör introt igen tycker jag det låter misstänkt likt temat från filmen Flesh + Blood (se länk). :)
https://youtu.be/izWwMEKh0rs