På Eurogamer.se kör vi en artikelserie som handlar om spelmekanik. Där har vi sedan tidigare tagit upp snabbresandets för- och nackdelar i rollspel samt frågat oss varför spelhjältar stjäl så mycket grejer från folk – givetvis med glimten i ögat.

Denna gång var det dags för mig att ställa mig frågande till varför spelkaraktärer alltid måste bli så himla skadade på sina äventyr.

Spelkaraktärer får ta emot rejält med stryk och en stor del av utmaningen i många spel är just att få din figur att överleva så många faror som möjligt. Det kan då handla om att hålla koll på hälsomätare, skademätare, sköldar av olika slag eller att behöva sätta sig ner och vila i de spel som använder sig av ett återhämtningssystem som visar skadestatus genom att dämpa skärmytan eller fylla den med blodstänk.

Men det leder också till att spelhjälten historiskt sett får ta emot mångdubbelt mer slag, sparkar, klös och kulor än film- och bokvärldens motsvarigheter. Och om vi kort stannar upp och kikar på det moderna spelets utveckling kan vi fråga oss om det verkligen är nödvändigt?

Hur mycket stryk ska en spelhjälte tåla? Eller snarare; vad är det i skademekaniken som gör ett spel underhållande?

och

[B]ehövs skador överhuvudtaget i action- eller våldsspel? Finns de i det moderna spelet till för att ge oss mer underhållning för pengarna – eller finns skademekaniken där bara för att den alltid funnits där?

Vare sig hälsan representeras av en skademätare eller en blinkade skärm fylld med blodstänk så framgår det med största tydlighet i många actionspel att själva skademekaniken är viktigare än berättelsen och stämningen i övrigt.

Och oavsett hur söndersliten eller mörbultad din karaktär blir så påverkar det väldigt lite av själva utgången, mer än att du dör och spelet riskerar vara över om du når över en viss gräns.

Jämför vi med berättande underhållningsformer, som exempelvis film, är skadebenägenheten helt annorlunda.

[H]ur ofta blir en hjälte i en actionfilm sårad? Svar: nästan aldrig. Och när han eller hon väl blir sårad är det en ganska betydande sak – rentav berättelsekritisk.

Kulor viner runt benen och slår i väggen eller glasrutor. Slag och sparkar pareras eller flys undan – och väldigt sällan träffar något allvarligt hjälten eftersom det i de flesta fall skulle innebära att spänningen dör en smula. Det är inte lika intensivt att bli träffad som att precis undvika något.

Summa summarum finns det upplevelsedetaljer att plocka ur skademekaniken i ett spel – och jag tycker att de flesta moderna spel missar dessa underhållande detaljer genom att helt enkelt köra på som de alltid gjort. Det går att skapa suggestiva och medryckande moment i kulregn som inte alltid träffar och framförallt går det att göra träffar och skador så mycket viktigare och intressantare.

Jag ifrågasätter skadans betydelse i en del moderna och berättelsedrivna spel. Det känns som att skademekaniken finns där för att den alltid varit där. Men de berättelseformer som verkligen fångar (men förvisso inte är interaktiva) låter skador spela en större och viktigare roll. Här har berättelsedrivna spel något att lära.

Om du vill läsa vidare finns hela artikeln om skademekanik på Eurogamer.se.