Många 70-talister minns Paperboy från C64-versionen med klassisk musik av Mark Cooksey. De som är ännu lite äldre kanske framförallt minns spelet från arkadhallarna några år tidigare – med helt annan klassisk musik.

I min värld är det C64-versionen som är allenarådande, och därför också den jag presenterar i min retromusikserie.

Att dela ut tidningar var mitt extraknäck när jag pluggade på universitet; det fanns absolut inget kul eller underhållande med detta. Inte hade jag någon cykel heller. Eller bakvänd keps.

Upp klockan halv två och hämta tidningsbuntar på den där sorgliga kärran du ser då och då stående utanför en trappuppgång när du lullar hem efter en blöt kväll på krogen. Kanske kliar det i fingrarna efter en gratis tidning när killen ändå inte ser dig?

Ett tips: sno inte hans tidningar. Det är jävligt jobbigt att vara en eller flera tidningar kort mot slutet av rundan, buntarnas innehåll är faktiskt hyfsat exakt räknat för att räcka.

I vilket fall; i Paperboy är livet som tidningsutdelare ännu värre. En lite småknasig styrning och sjukt svåra banor med hundar, löpare, arga grannar, och till och med liemän som försöker förstöra din morgon, gör att många minns detta spel med en mix av ljuva minnen och frustration.

Nivådesignen minns jag att jag uppfattade som genial; istället för att de är numrerade består de av veckodagarna. Och av någon anledning blir bostadsområdet värre för varje dag. Missar du att dela ut en tidning blir den boende sur och vill inte längre prenumerera. Skulle du däremot lyckas dela ut till samtliga sprider ryktet sig om din förträfflighet och du får fler prenumeranter.

[slideshow_deploy id=’10603′]

Som vanligt är arkadversionen större och innehåller mer, framförallt kan du välja olika vägar för olika svårighetsgrad. Faktum är att C64-konversionen, som gjordes av Elite, fick väldigt mycket kritik på sin tid i recensioner och dylikt, eftersom den var så pass innehållslös jämfört med originalet.

Vad finns det då att säga om Mark Cooksey som inte redan sagts i inläggen om Bomb Jack och Ghosts ’n Goblins? Inte mycket, kanske?

Det finns däremot lite grann att säga om temamusiken till Paperboy; den är helt annorlunda i C64-versionen jämfört med Ataris arkadoriginal från 1984. Exakt varför musiken helt gjordes om vet jag faktiskt inte, det är ju inte så att den verkar omöjlig att få till i Commodores 8-bitarsmaskin – och rättigheter lär det väl knappast handla om.

Kanske propsade Cooksey på att göra om den, vad vet jag? NES-versionen (som Elite inte var inblandae i) är åtminstone en remake på originalet.

Kanske är det också just Cookseys musik som trots allt gjort C64-versionen till en tidlös klassiker? Eller bara C64-nostalgikernas obotliga fanatism.

80-talet var ett årtionde fullt av rykten; det gick ju att ljuga hur som helst eftersom ingen hade Internet. Det gick ett rykte bland kidsen att du på slutet av sista banan (söndag) till slut kom fram till en knarkarkvart, där roliga saker skulle hända.

Det gjorde du givetvis inte.