Skön retromusik: Shadowfire (1984)

I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.

Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.

Skön retromusik: Shadowfire (1984)

6 februari, 2012 av: Jimmy Wilhelmsson

Jag har tidigare tagit upp efterföljaren Enigma Force, men frågan är om inte musiken till Shadowfire är minst lika bra.

Låtmakare är återigen Fred Gray, killen som även ligger bakom den utmärkta musiken till Bounces – och numera bortglömda Frankie Goes to Hollywood om bandet med samma namn.

Det smärtar mig att jag egentligen har så lite att säga om själva spelet Shadowfire. Jag försökte köra det som yngre, men begrep mig aldrig på vilka ikoner som var vad och gick på pumpen varje gång på i stort sett samma ställe.

Vad Shadofire handlar om är ett avancerat strategispel i scifi-miljö i vilket karaktärerna representeras av ikoner och kan flyttas individuellt av varandra, vilket var en nyhet då. Det hela var ett slags realtidsbaserat tidigt rollspel som gick ut på att ta upp grejer, lösa lite problem och besegra fiender. Typ, tror jag.

Enigma Force är fortsättningen på berättelsen om gruppen med samma namn – och eftersom ett par karaktärer saknas i uppsättningen i uppföljaren antar jag att de stryker med i ettan. Eller också hade den mer arkadliknande uppföljaren helt enkelt inte plats för mer än fyra karaktärer?

Vi hittar i Enigma Force iallafall roboten Maul, den blå kvinnan Sevrina Maris, insektoiden Syylk och råskinnet Zark Montor med nitar och läder. I Shadowfire återfinns även den örnliknande Torik och den klenare roboten Manto (som behövs för att kunna använda de viktiga teleportern). Uppdraget är att frita ambassadören Kryxix som hålls fången av general Zoff. Klarar du spelet tar du Zoff till fånga och på hemfärden tar uppföljaren Enigma Force vid.

En skön berättelse som är alldeles sann är att spelet tidigt innehöll en bugg som gjorde att det stundtals dök upp en osynlig fiende som attackerade ditt sällskap. Hellre än att rätta den jobbiga buggen hittade skaparna på Denton Designs på att detta var general Zoffs hemska husdjur som sprang runt på skeppet, vilket också klargjordes i manualen. Precis innan spelet skeppades hittades och rättades buggen, men de glömde att ta bort husdjuret i manualen :)

Varsågod – Shadowfire till C64 från 1984

Du kanske också gillar:

Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.

Kategori: Retromusik
Etiketter: Commodore 64, Fred Gray, Musik, Retromusik, Shadowfire

Kommentarer

6 kommentarer till “Skön retromusik: Shadowfire (1984)”

Krax skriver:

7 februari, 2012 kl. 00:06

Du hade rätt mycket att säga om det ändå :-)

Jag spelade det också, men till spectrum. Minns att jag inte fattade någonting, men tyckte det var väldigt coolt… Man hade lite lägre krav på den tiden.
Richard skriver:

7 februari, 2012 kl. 09:26

Jag minns inte om jag hade Shadowfire men väl Enigma Force och det tror jag inte jag fattade så mycket av heller. Även om musiken är bra i Shadowfire så är nog Enigma Force vassare trots allt.
Fred Gray är annars ruskigt bra och har många bra stycken bl a från Bionic Commando och Mutants.
Spelpappan skriver:

7 februari, 2012 kl. 11:43

Jag erkänner att vi inte hade manual till något av spelen, men jag hade gärna gett lite pengar för att få dem i originalversion i dag. Enigma Force lyckades vi som sagt lösa upp och begrep till slut hur man styr och spelar, men Shadowfire var riktigt klurigt. Jag minns att jag gång på gång fick alla medlemmarna sönderskjutna på samma ställe där ett gäng väntar i bakhåll – och allt på tid.

Men det ska tydligen vara riktigt bra, jämfört med det mesta annat som släpptes på den tiden i strategiväg.
Simon skriver:

28 maj, 2013 kl. 00:47

Min favorit från Fred Gray helt klart! :-)
Ett av dom bästa stycken musik nånsin, och helt fantastiskt att höra från ett litet magiskt SID-chip.
Riktigt synd att jag missade Joystick 4.0 då jag hade velat höra vad en orkester kan göra med detta.

Musikaliskt kan jag inte riktigt placera den i tid, men det är helt klart från en tid man respekterade teknologi, och när tom TextTV kändes magiskt.

Ska jag jämföra med nån commerciel musik skulle jag säga att detta skulle kunna vara ett resultat av följande två artister:
Den gamla rockgruppen ”U2” tar med sig låten ”Pride”, och mixar med den moderna musikern ”Deadmau5” (tänkte på mittenstycket i låten ”Strobe”). :-)
Spelpappan skriver:

29 maj, 2013 kl. 00:39

Jag håller med dig, Fred Gray har gjort få saker – men de flesta riktigt bra. Och Shadowfire är ett litet mästerverk som var fantastiskt att höra live.

Lustigt nog kommer jag precis tillbaka från en liten ölkväll med Orvar Säfström som fixar Joystick-konserterna. Det C64-medley som kommer att köras denna gång är det som kördes under den allra första Joystick-konserten på Stortorget i Malmö år 2006 – jag minns inte om Shadowfire var med då, men jag tror det inte.

Jag gillar hur du tänker i dina associationer – fortsätt med det i kommande retromusik! :)
Simon skriver:

11 juni, 2013 kl. 19:57

Tack – Jag ska hålla uppsikt över nästa Joystick, Synd på Shadowfire men det lär ändå vara annat bra material man kommer uppskatta :-)

Jag tror aldrig jag spelade Shadowfire, men däremot fick jag höra den på annat sätt. Hade nämligen nått annat C64-spel som var crackat (tror det var nått Last Ninja) o det låg även en ”crackad” manual på disketten och musiken som spelades var just denna. Musiken har suttit kvar i huvet sen dess, men det skulle ta riktigt lång tid innan jag lyckades hitta den igen – över 20 år! Hade inget namn att gå på så det var bara att ”bruteforca” Sidplay låtar och C64 Cracktro videos på youtube, men det var det värt.

Den här typen av avancerad elektronisk musik var ju inte helt vanlig i alla mainstream spel.
System3 hade bra komplex musik i nästan alla spel, men det var inte riktigt samma elektroniska retro känsla som detta.
Och för att hitta [u]just det här ”soundet”[/u] måste man nog gå tebax o titta på C64ans 5 första år på marknaden. Antingen fick man enklaste formen av blip-blop eller så fick man guld som detta.