Så här års står årskrönikorna som spön i backen, men jag tänkte själv inte så mycket sammanfatta 2012 som jag vill sammanfatta resan mitt rollspelsfascinerade jag genomfört under knappt 30 år.

Jag var cirka elva år när en vän introducerade mig till svenska rollspelsklassikern Drakar och Demoner från pionjärerna på Äventyrsspel. Vad hade den elvaåringen tänkt om han kunde se oss i dag?

Lite oväntat blev 2012 det år då jag skaffade mig en rejäl spel-PC igen. Under hösten har jag startat om The Elder Scrolls: Skyrim och på allvar fått uppleva hur moddningar kan förändra ett spel från grunden. Men det som framförallt gått upp för mig är hur PC-rollspelen börjat infria de förhoppningar och fantasier jag bar på som barn.

Den abstrakta fantasi våra papper-och-penna-rollspel försökte skapa inser jag nämligen nu att spel som Skyrim klarar av att emulera. Till höger ser du det rollformulär vi hade att arbeta utifrån; detta är mallen för hur din karaktär förväntades agera. Detta är du.

Vad det egentligen handlar om är en bunt siffror som på olika sätt ska materialiseras i en fantasiperson av kött och blod, men som utan en grupp personers kreativitet inte blir något annat än just siffror.

Varje egenskap motsvaras av ett tal. Varje pinal du plockar på dig ger ett värde eller en kvantifierbar egenskap. Målet var att kunna räkna på allt för att kunna testa det mot en given sannolikhet. Rollformuläret är oumbärligt för spelets gång, men tjänade också som ett gissel för den som inte var kapabel att se bortom siffrorna och däri hitta det verkliga äventyret.

För att vi elvaåringar inte skulle famla omkring helt i blindo anlitade företag som Äventyrsspel diverse tecknare för att hjälpa till att ge liv åt siffrorna. Den mest kände hette Nils Gulliksson, och förutom att skänka liv åt samtliga regelböcker och äventyr tecknade han även de två klassiska Monsterböckerna ingen spelledare med självaktning kunde vara utan.

Detta var innan Sagan om Ringen-karaktärerna fått sina slutgiltiga ansikten av Peter Jackson. Allt var tillåtet, eftersom ingenting ännu fått ett bestämt utseende. När rollspels-tidningen Sinkadus började ges ut 1983 var Gulliksson med från början och tecknade inspiration åt var och varannan pappershjälte.

För egen del minns jag hur regelhäftet pratade om halvlängdsmän som om de vore något märkligt väsen från underjorden. Jag fick aldrig någon klar bild av vad det egentligen handlade om, och inte förrän något år senare – då jag som 12-åring läste Sagan om Ringen – begrep jag att halvlängdsman och hob (hobbit) är samma sak, och hur de faktiskt var tänkta att se ut.

När datorspelen på allvar började göra väsen ifrån sig och leverera digitala rollspel som kunde kittla vårt intresse hamnade återigen fokus på siffror – men även på hur siffror och klassiskt äventyrsberättande hänger ihop. Dungeon Master, till Atari- och Amiga-datorer, var en tredimensionell föregångare som fulländades i Eye of the Beholder från Westwood Associates.

Förutom att detta var en äkta Advanced Dungeons & Dragons-produkt blev det även en föregångare inom rollspel som både grafiskt och spelmässigt försökte ge en immersion (inlevelse) värdig ett rollspel med papper och penna.

Reklambladen till Eye of the Beholder lovade ett ’you are there’-perspektiv, vilket är exakt den immersion varje rollspelare jagat i decennier. Det handlar om allt från hur dörren knakar när jag öppnar den till hur hårt yxan faller mot pannan på ett grottroll.

Och sakta, sakta blev rollspelen till dator allt bättre på att skänka inlevelse och trovärdighet. Bard’s Tale blev till Might and Magic som blev till Dungeon Master som blev till Eye of the Beholder som blev till The Elder Scrolls II: Daggerfall som blev till Baldur’s Gate. Samtliga spel gav mig bättre immersion än det förra.

I dag är jag framme vid The Elder Scrolls V: Skyrim och känner så här mot slutet av 2012 att rollspelen på dator tagit sig längre än jag förmodligen vågade hoppas på som elvaåring.

Vad hade jag egentligen sagt då om jag kunnat få en glimt av framtiden i dag? Förmodligen hade jag längtat ögonen av mig efter morgondagen.

 

Skyrim är i dag det spel jag drömde om mot slutet av 1980-talet, då jag insåg på vilket sätt datorer kan föra rollspelen framåt. Och precis som med många enspelartitlar är det cirka ett år efter släppet som du tjänar mest på att plocka upp staven och ge dig in i äventyret. Känn dig alltså inte efter om du fortfarande inte tagit dig an Tamriels utmaningar.

 

Det är nu alla buggar är rättade, det är nu du får med flera intressanta expansioner på köpet och det är först nu det ligger tusentals moddar och väntar på dig  så att du kan skapa precis det äventyr och den miljö du vill ha – oavsett vad utvecklarna tänkte sig. Lägg därtill att spelet inte kostar särskilt mycket 14 månader efter släppdatum.

 

Så om spel som Skyrim bemöter en 25 år gammal pojkdröm – vart går vi härifrån? Vad är nästa steg att fullfölja för datorrollspelen, speciellt med tanke på men personliga situation just nu? Jag är ju faktiskt inte elva år längre, och ni andra som drömde om samma sak är det inte heller.

 

Något jag möjligtvis fortfarande saknar är den gruppdynamik rollspelandet skapade, men som ingen har tid eller ork att sätta igång i dag. Ponera att du faktiskt skulle vilja sätta ihop en session med ett gäng 35+ pappor, var skulle ni hitta tiden och scheman som synkar?

Den bistra vardagen är i dag starkare än den ihärdigaste äventyrslystnad, och det är därför de flesta av oss nöjer oss med att ensamma hacka oss igenom The Elder Scrolls – eller kastar oss ut i masshysterin som väntar i MMORPGer.

 

Jag skulle kunna tänka mig att vara intresserad av mer lokala onlinespel, i vilka jag enbart bjuder in min egen lilla grupp att delta. Helst i en värld som lever vidare även när jag inte är där, och som kan fortsätta reagera på vad mina vänner sysslar med – med eller utan mig – lite grann som Animal Crossing-spelen från Nintendo låter världen leva vidare medan du sover.

 

Överhuvudtaget tror jag att ett framtida steg inom immersion kan handla om en ökad känsla av att världen lever sitt eget liv, och inte enbart snurrar runt min egen person – vilket den ärligt talat gör i samtliga enmansrollspel som utvecklats till dags dato. Att påverka världen i en viss riktning blir då en bedrift i sig, och inte en automatisk förväntning.

 

Det syns på de moddar som görs att många är intresserade av immersion och vill uppleva något, lika mycket som de vill klara av själva spelet. I någon egentlig mening hänger kanske inte datorspel och rollspel ihop så väl som vi kanske lockas att tro.

När ”klarar” du ett rollspel? Är det när en spelsession är över och ni känt er ”framgångsrika”? Är det när ni alla har livhanken i behåll? Eller är det när ni helt enkelt haft roligt?

 

Det är svårt att förklara varför vissa rollspelssessioner fastnat i minnet och lever kvar som otroligt starka och roliga. Det är lite samma sak med idrott; en del saker bara minns man – men oftast handlar det då om att du vann eller kanske gick på ordentligt med stryk. I rollspelens värld är det svårare att sätta fingret på varför en kväll var så sjukt rolig och bra.

 

Kanske handlade mycket av papper och penna-rollspelen om själva Spelledaren – snubben som håller i trådarna och agerar lagledare och domare på samma gång? I riktigt bra datorrollspel är det datorn som tar på sig rollen som Spelledare, och även om en del av den mänskliga kontakten går förlorad så gör den ofta ett förbaskat bra jobb. Men kanske finns det mer att hämta ur just Spelledarrollen i framtiden?

 

För skojs skull bläddrar jag ofta igenom gamla recensioner av spel för att jämföra eller bara förströ mig. Det är genomgående samma saker rollspelsrecensenterna vill ha, och de är genomgående också lika begeistrade över hur nära varje framgångsrik titel lyckats komma den dröm om det perfekta rollspelet de alla verkar ruva på.

 

För min del är det alltså först nu verklighetens spel mött den dröm om framtidens rollspel jag bar på som elvaåring. Jag trodde ärligt talat att enspelartitlarna var dödsdömda när jag såg hur World of Warcraft rensade banan med allt vad rollspel hette och gav MMORPG ett ansikte (eller kanske omslag?) för den breda allmänheten.

Så blev det inte, och Bethesda och The Elder Scrolls har en del i detta – men även andra bolag ser till att det årligen släpps nog med titlar för den äventyrslystne att bita i. Frågan är vad mina förhoppningar om framtida spel kommer att bestå av, nu när de gamla är bemötta?

Vad pysslar vi med om ytterligare 25 år, när våra barn är utflugna och huset är tomt?