Inspirerad av förra veckans berättelse om omslagspojken till Barbarian: The Ultimate Warrior känner jag mig manad att återkomma till denna spelserie i två delar, tack vare Richard Josephs musik.

Barbarian II blev till ett helt annat sorts spel. En spelare istället för två och i ett ganska torftigt actionäventyr. Men musiken står sig även i denna del.

Som jag berättade redan i förra texten om Michael Van Wijk – barbaren som blev gladiator – så kom både han och Maria Whittaker tillbaka för att sprida lite kroppsbyggarglans åt även omslaget till Barbarian II: The Dungeon of Drax.

Berättelsen är att den onde trollkarlen Drax oturligt nog undkom den namnlöse barbarens rallarsvingar i första delen – och spelbar på jakten ner i underjorden är faktiskt prinsessan Mariana själv som svingar ett svärd. Barbaren har gått över till en tvåhandsyxa som hade fått Gimli att skrocka belåtet.

[slideshow_deploy id=’15831′]

Själv tycker jag att Barbarian II är en tråkig men grafiskt ganska snygg historia. Musiken är riktigt bra men används för dåligt; det är i stort sett bara under laddningsskärmen vi får njuta av lite pampiga, filmiska toner och därefter tar mer vardagliga skrap- och knuffljud över – vilka inte direkt lyfter spelet, kanske tvärtom.

Richard Joseph är lite av en husgud här hemma. Mest är jag kanske imponerad över hans förmåga att variera sig på det sätt han gör. Barbarian-spelen och Sacred Armor of Antiriad följer ett slags tema och titlar som Flight of the Amazon Queen och Lure of the Temptress ett helt annat. Musiken är ofta episk och inspirerad av film – i en tid då datorspel och film inte hade mycket gemensamt i övrigt.

Han behärskade dessutom flera olika plattformar och anpassade musiken efter vad hårdvaran klarar av, vilket jag gillar. Som en del säkert vet rycktes Richard Joseph av daga år 2007 och världen blev en skicklig spelmusiker fattigare.