Få datorrollspel ekar lika nostalgiskt som The Bard’s Tale – spelet som egentligen lyssnade till namnet Tales of the Unknown: Volume I men som fortsättningsvis oftast förkortades till sin undertitel.

När man sitter länge med ett och samma spel är det ofrånkomligt att musiken etsar sig fast – och en sådan melodi var ju den som spelades i själva gillesalen som porträtteras på omslaget.

Sagan om The Bard’s Tale är egentligen berättelsen om upprinnelsen till klassiska datoräventyr som Fallout och Descent – och för den delen Lord of the Rings vars musik jag skrivit om tidigare.

Bakom samtliga dessa spelserier ligger nämligen studion Interplay som grundades 1982 och själva Bard’s Tale-sagan började med att en herre vid namn Michael Cranford skrev ett brev med en pitch till ett nytt spel – Shadow Snare.

I pitchen jämför Cranford sitt spel med dåtida giganten Wizardry men Shadow Snare skulle innehålla tio gånger så mycket grafik, ljud och spelinnehåll. Idén var att illustrera det hela med små men detaljerade och animerade bilder på vad spelarens grupp ser framför sig i varje scenario.

Sagt och gjort. Spelet blev till och fick sitt namn, Tales of the Unknown: Volume I, med tillägget The Bard’s Tale då en del av den unika spelmekaniken handlade just om rollpersonsyrket bard, vilket också symboliserades av en sjungande person i en mysig värdshusmiljö – både på omslaget och på de skärmar spelaren slog fram sina rollpersoner.

The Bard’s Tale släpptes 1985 till Apple II och fick samma år även en version till Commodore 64. Bakom musiken ligger Lawrence Holland som fick i uppgift att sätta ihop de sex sånger som ligger till grund för både bakgrundsmusiken i spelet och den bardmagi spelaren kan använda sig av för att stärka sin grupp äventyrare.

Dessa sex sånger är följande, enligt manualen:

1. FALKENTYNE’S FURY
This tune increases the damage your party will do in combat, by driving them into a berserker rage.

2. THE SEEKER’S BALLAD
This song will produce light when exploring, and during combat it will increase the party’s chance of hitting a foe with a weapon.

3. WAYLAND’S WATCH
This song will soothe your savage foes, making them do less damage in combat.

4. BADH’R KILNFEST
This is an ancient Elven melody, which will heal the Bard’s wounds during traveling, and heal the party’s wounds during combat.

5. THE TRAVELLER’S TUNE This melody makes the members of your party more dexterous and agile, and thus more difficult to hit.

6. LUCKLARAN This song sets up a partial ”anti-magic” field, which gives party members some increased protection against spell casting.

Under själva introsekvensen av originalversionen av The Bard’s Tale från 1985 spelas en kort trudelutt som jag först senare kunnat identifiera som exakt samma melodi som spelas när Asterix tillfångatagits av romarna i C64-spelet med samma namn och som jag skrivit om tidigare, nämligen Slaviska danser no. 7 av Antonín Dvořák. Faktum är att melodin i The Traveller’s Tale bland sångerna ovan är exakt samma i både Apple II- och C64-version av The Bard’s Tale – det lånades friskt, helt enkelt.

[slideshow_deploy id=’20018′]

När det var dags att släppa The Bard’s Tale till andra plattformar hade ansvaret för musiken hamnat på Dave Warhol som jag också pratat om tidigare. Amiga-versionen kom ut under 1986 och till PC, Atari och Apple II GS – Apples svindyra monsterdator – året senare.

Apple II GS var speciell i avseendet att den innehåller en kompetent hårdvarusynth med teknologi från Ensoniq – som ju medgrundades av SID-skaparen Robert Yannes. På flera av de här plattformarna fanns det alltså helt andra musikaliska möjligheter, vilket innebar att Warhol skrev om samtliga melodier som barden kan använda sig av. MEN … även han lånade friskt av de gamla mästarna.

Den melodi som brukar spelas när du befinner dig i gillestugan och hanterar dina rollpersoner är nämligen ett klassiskt verk av en man vid namn William Byrd. Han är till och med så klassisk att han levde på 1500-talet och anses vara en av Englands musikaliska föregångare. Verket som lånades heter Earl of Salisbury Pavane och kallas ömsom Seeker’s Ballad och ömsom Wayland’s Watch beroende på vilken version av The Bard’s Tale du spelar.

Samtliga melodier till flera av The Bard’s Tale-versionerna kan du lyssna på här.

Varsågod – The Bard’s Tale till Apple II GS från 1987 (fyra olika versioner)

Och när jag ändå håller på kan jag ju även presentera Earl of Salisbury Pavane på klassisk gitarr. Ja, alltså inte bokstavligen jag – utan en vass kille på gura.

Ha en fortsatt härlig lördag!