I går var det stor spelmusikkväll på Kulturstudion i SVT2. De sände dokumentärer, mellansnack och avslutade med en något nedbantad version av spelkonserten SCORE i Berwaldhallen från tidigare i höst.

Undertecknad var med på ett hörn och babblade spelmusik så gott jag hann med – men jag tänker att det kan vara på sin plats att fylla ut det korta minutpladdret lite med något djupare inblick i det jag pratade om.

Jag blev som sagt inbjuden till SVTs Kulturstudion att prata om spelmusik och då upplägget var både seriöst och hyfsat påkostat tyckte jag att det kändes som en trevlig idé. Andra gäster i studion var alltid lika tydliga och uppriktiga Johanna Nylander från Dataspelsbranschen och även landets kanske vassaste trombonist, Håkan Björkman – som dagen till ära dessutom drog med sin trombon, som han själv gjort diverse coola hacks på; det visade han mig i pauserna.

Kvällens första dokumentär var Logga ut för fan, en beklämmande historia om hur kvinnor bemöts i spelindustrin. Jag har själv inte jättestor kunskap i ämnet varpå jag egentligen inte hade något riktigt bra svar på frågorna jag fick efteråt – vilka inte verkar finnas med i SVTPlay-reprisen (fanns de med i den ordinarie sändningen, tro?).

Men filmer som denna är viktiga, inte minst för att öppna ögonen på oss som inte upplever det dagligen.

Jag var väl mer påtänkt att kort kommentera spelmusikens framfart i kulturens korridorer – och inför dokumentären Blip blop, ett namn jag kanske inte tycker är helt lyckat eller särskilt originellt, fick jag några minuter på mig att göra lite exemplifierande nedslag i vad jag tycker är fascinerande med spelmusik. Även efteråt – inför spelkonserten SCORE med min gode vän Orvar Säfström – fick jag och Håkan Björkman möjlighet att prata lite om orkestrar och spelmusik.

En vinkel jag gärna lyfter fram är innovationskraften i spelmusiken, vilken trots allt är en genre som bara funnits i cirka 35 år.

Att jag tryckte på den tekniska innovationskraften beror framförallt på att det inte ens var självklart i början av 80-talet att spel ens skulle komma att ha musik. Arkadspel handlade om att få folk att ödsla mynt på att spela, de bjöd inte på musik av annan anledning än att få dig att lockas spela – och stanna kvar.

När så hemdatorerna tog över delar av arkadspelens betydelse så överfördes inte bara koncepten game over, liv och krediter – utan det föddes även en vilja att låta spel försätta dig i en viss stämning, och givetvis att du skulle välja en viss titel framför andra när du såg dem demas i butiker av olika slag.

”Riktiga” datorer som IBM och Apple II erbjöd inga större ljudmöjligheter – men det utvecklades ändå spel till dem. Med billigare hemdatorer som ABC 80, VIC 20, ZX Spectrum och Commodore 64 följde kompetenta ljudkretsar med och erbjöd ljud- och musikmöjligheter till den kunnige. Du var i början tvungen att kunna programmera åtminstone lite grann för att göra musik som var njutbar, men dock – spelmusiken var åtminstone ett faktum. Mer om detta går att läsa i min bok, Generation 64, men också i min korta tilläggsartikel online (alla kapitel i boken har sådana) som finns här.

Jag hoppar friskt bland årtalen i inslaget men med möjligheten att sampla digitala ljud – till skillnad från att generera dem via hemdatorns inbyggda vågformshårdvara – föddes en ny innovativ längtan, nämligen den att få spel att se ut och låta som film. Jag nämner spelet Xenon 2 som har Bomb the Bass gamla klassiker Megablast som huvudtema – mer om detta kan du läsa här. Popmusiker och spel blev väl aldrig nån fantastiskt framgångsrik kombination – även om Lisa Miskovsky gör ett bra jobb i Mirror’s Edge och musikspel som Guitar Hero och Singstar gjorde vad det kunde för att få spel och pop/rock att generera intäkter ihop.

Jag hade vid mer tid i studion kanske nämnt Loom från Lucasarts som inte bara använder sig enbart av Svansjön som stämningssättande musik, utan faktiskt helt och hållet är ett spel om musik. Du interagerar i Loom inte med ord utan enbart med musik – på den svåraste nivån visas inte ens tonerna du ska spela, vilket kräver något slag av bra gehör för att bemästra.

Kanske hade jag pratat mer om spel som använder sig av klassisk musik – eller varför inte spel och jazzmusik? Jag och Håkan Björkman snackade en del om jazz i pauserna, då han som skicklig trombonist givetvis spelar även i sådana band. Jag hade vid mer tid över kanske även flikat in anekdoter som den om spelet Way of the Exploding Fist och kinesisk samtida klassisk musik eller om hur Wagner för alltid etsade sig fast i hjärtat på fans av Magnetic Fields spelserier, däribland Lotus-spelen.

Framförallt tycker jag att det är synd att vi inte hann prata om Lucasarts fina gamla musikmotor iMUSE – för mig är detta första gången ett kommersiellt spel försöker sig på att sömlöst förändra musiken för att ge stöd åt berättelsen. Den introducerades i The Secret of Monkey Island 2 och blev spelmotor för flertalet titlar från studion i många år framöver. Extra kul hade det varit då musiken till föregångaren, The Secret of Monkey Island, faktiskt fanns med i SCOREs repertoar samma kväll.

 

I vår blir det dock inte spelmusik jag fokuserar på utan rollspel, i och med boken om Äventyrsspel som ju är ytterligare ett intresse jag och Orvar delar. Om du vill träffa oss och snacka spelmusik eller rollspel så finns numera ett schema på bokens webbsajt.

Om du vill boka mig eller Orvar för att medverka på event/radio/tv eller annat, mejla boka@aventyrsspel.com.

Ha en fortsatt härlig söndag!