Tiden – spelens största fiende eller bundsförvant?

12 augusti, 2013 av: Jimmy Wilhelmsson  

Jag klagar ofta på att jag har för lite tid; för lite tid att läsa, för lite tid att skriva – och för lite tid att spel spela. Tid är ett komplicerat ämne.

Egentligen tror jag dock inte att tidsbrist är det verkliga problemet; istället beror min upplevda brist på tid istället på att saker jag inte ”hinner med” inte är kompatibla med de time slots jag byggt mitt liv kring. Vrickat?

När jag var tolv år regerade datorspelande på C64. Piratspelen spreds på kassettband, och varje gång jag hade fått ett nytt sådant band väntade timmar av genomgång, kopiering och spelande.

C64_bok (3)Först kollade jag vad som fanns på bandet, sedan kopierades det till mitt eget band – och därefter skrevs allt ner i min egen bok.

Att direktkopiera på en dubbeldäckare var svårt; så kallade turbospel är trunkerade, och jag misstänker att minsta lilla felkopiering väldigt lätt leder till oläslig data. Spelet må vara digitalt, men kassettbandet är  i högsta grad analogt.

Att kopiera tog alltså tid; tid som var halva nöjet. Spänningen – vad skulle finnas på bandet?

Även att spela piratspelen tog tid i anspråk; det tog exempelvis tid för oss att förstå hur Enigma Force gränssnitt fungerade. Symbolerna i nedre halvan av skärmen bestämde vad som styrde på övre delen av skärmen. När vi slutit oss till att ”hjärn”-ikonen lät oss ta kontroll över den person som var markerad, uppstod nästa utmaning – hur släppa kontrollen så att vi kunde styra en annan person?

Enigma_ForceLösningen var att dra snett nedåt till vänster och trycka på knappen – en manöver min polare kom på först efter veckor av ryckande i stickan. Allt stod i manalen, men en sådan hade vi alltså inte.

Hur hade vi ork till detta? Hur hade vi tid? En enkel förklaringsmodell är att vi var tolv år; vi hade tid till det mesta. Men med rätt vilja hade jag faktiskt kunnat ha tid till sådant även i dag, men jag vill inte.

I dag har jag inte ens ork att öppna en manual och läsa om hur jag spelar. Den titel som inte med en pedagogisk tutorial förklarar hur jag spelar kommer jag inte att ens starta. Detta är ett resultat av åratals utveckling av branschen – och har i sin tur lett till att manualen nästan försvunnit.

Men exakt varför orkade jag öppna manualen för tio år sedan? Och varför orkade jag gissa mig till hur ett piratkopierat spel fungerade på Amigan för 20 år sedan? Och varför orkade piratkopiera kassettspel på C64 för 25 år sedan? Orkar jag ens spela igenom en tutorial om ytterligare fem år?

baldur's_gate_manual_spelpappan

En manual jag orkade läsa.

Det brukar vara populärt att skylla på att fler saker konkurrerar om min tid i dag än förr. Det som verkligen hänt, tror jag, är att utvecklingen fört med sig en förändring av mina time slots – bitarna av ledig tid – snarare än mindre tid/fler saker att göra.

Grovt räknat kan man göra saker för att 1) spara tid, 2) fördriva tid eller 3) spendera tid. Spelande spar sällan tid; istället är spelandet främst underhållning jag antingen fördriver (dödar) tid med eller underhållning jag vill spendera min tid på. Skillnaden? Att fördriva tid handlar om att få den att gå – att spendera tid handlar om att använda den till något jag tycker verkar vettigt.

I mitt liv år 2013 finns så gott som inga lediga time slots för att fördriva tid, bara tid att spendera. Jag har ingen ledig tid att slå ihjäl och jag har aldrig tråkigt. År 1987 hade jag ofta tråkigt, och så även 1993; mindre så 2003 – och 2013 alltså inte alls.

Det innebär att spel som syftar till att fördriva min tid – till vilken kategori jag tycker flera mobilspel passar – i stort sett aldrig startas av mig.

Mina time-slots består av tid jag vill spendera på någonting, och de är ofta cirka två timmar stora; sällan längre i en följd. Det blir en del rpg, en del peka & klicka-äventyr – och en del 3PS/FPS-lir. Nästan inget online-spel, då mina time slots ständigt bryts av familjebestyr.

Det innebär två saker; 1) jag anpassar speltitlarna efter de time slots jag (medvetet eller omedvetet) bygger mitt liv kring, och 2) att spel som passar in i mina time slots (exempelvis The Elder Scrolls 5: Skyrim) får till och med mer tid än de kanske objektivt förtjänar, då de passar in i min 2-timmes spendera tid-session. Angry Birds gör det inte.

Ovanstående låter självklart, men ändå har jag aldrig tänkt på det.

skyrim_big_spelpappan

2 timmar att spendera på exempelvis spelande? Då är Skyrim ett alternativ.

Låter det vrickat och överanalyserat? Ja, lite grann faktiskt.

Grubblar jag på det här varje gång jag ska spela? Nej, givetvis inte – det bara flyter på och det mesta känns spontant just då. Men jag tror inte att det är särskilt spontant egentligen; jag tror att de flesta moderna människors liv är uppbyggda kring olika former av time slots som till stor del bestämmer vad vi kan och vill hålla på med, när vi inte förvärvsarbetar.

Det skulle isåfall innebära att tiden faktiskt både är en fiende och bundsförvant till vilket spel (eller annan fritidssysselsättning) som helst – beroende på hur dina time slots ser ut.

Detta känns både uppenbart och överanalyserat på samma gång. Men så funderar jag en vända till, och undrar varför Mario och andra Nintendo-titlar så sällan ekar mellan väggarna här längre. Och kommer på att inget Nintendo gör passar längre mina time slots.

Att ligga i synk med människors time slots kanske är viktigare än marknadsföring? Eller också är det bara en sådan kväll då jag tänker för mycket.

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.




Kommentarer

7 kommentarer till “Tiden – spelens största fiende eller bundsförvant?”
  1. Richard skriver:

    Utan att överanalysera det hela för mycket kan jag hålla med om det här med timeslots som du tar upp. Mina timeslots är betydligt färre och kortare än tidigare. Främst pgr av att jag också har en liten 1,5 åring som styr här hemma.

    Men de få timeslots jag har att fördriva – efter att familjen fått sin del – går åt till spel – ofta turnbaserade – som jag kan avbryta direkt utan att tiden går eller som inte kräver enorm uppmärksamhet och muskontroll som t ex ett FPS. Därför har det allt oftare blivit äldre rollspel på datorn eller nya indiebaserade sådana som är turnbaserade. Det är dock inte enbart frivilligt. Jag skulle gärna vilja spela klart Skyrim och djupdyka i Rome 2 total war som kommer snart men jag kommer troligtvis inte att få tid till detta och får ta det i framtiden.

    Sedan är det ju också så att eftersom tiden är mer dyrbar blir man ju också mer kräsen på vad man plockar in i de timeslots man har. Saker man skulle kunna tänka sig att lira om man hade mer tid kommer ju att bortprioriteras om de inte håller högsta klass.

  2. Spelpappan skriver:

    Exakt; kräsenheten gör att man väljer – men inte bara det som verkar roligt, utan även det som verkar bäst passa dina slots.

    I mitt eget fall har jag inte riktigt begripit varför jag ryggradsmässigt nu undviker titlar jag annars gärna satt tänderna i, förrän typ nu när jag börjat fundera på riktigt.

  3. laoinjo skriver:

    Förstår helt och hållet idén med att man måste anpassa spel efter tidslot…. Jag gjorde så i två år, men sen jag fick mitt andra barn så är problemet borta för nu finns det i stort sett inga slotar alls……

    Så jag har helt gett upp idén på att spela kontinuerligt så länge jag har småbarn. Som småbarnsförälder så känns det som man får lägga spelen åt sidan, i varjefall om man har fler än ett. När man väl har tid över så är det sambon som får den, man vill ju ha kvar sitt förhållande också. Dessutom så vill man ju hinna träffa sina kompisar så de inte glömmer bort en, någon gång i månaden åtminstone….. Sen har vi mecka bilar, handla, laga mat, städa, måla hus, släktingar som kommer på besök och skall träffa barnen. Klippa gräsmatta, laga mat, byta diskmaskin, åka och bada, gå på bio med ungar osv sov…. Spel kommer så långt ned på listan att det står på baksidan av den :)

    I stort sett enda gången jag har tid är på fredag och lördagkväll när alla gått och lagt sig. Då blir det någon timme ”casual gaming” med Simcity 4, något minispel på PS3 eller ett sportspel typ FIFA, där man kan spela en två matcher. Har försökt med Morrowind, Oblivion och Skyrim, men det går för mycket tid mellan speltillfällena så man glömmer bort vad man har gjort och vilka quests man håller på med. Hinner ju blåsa om datorn innan jag gått igenom ett sådant spel :)

    Kanske går att börja spela snart igen. Men jag får nog vänta tills blöj- och pottåldern är över. Lite surt, men barnen är ju bara små en gång och då har jag en hel hög orörda titlar att spela igenom sen när de är lite större och reder sig bättre själv.

    Men jag har börjat fundera om man skall ta en gaming-kväll i veckan. Då man bokar in det med sin sambo som får ta ungarna så man får vara ifred, har en polare med småbarn som gjort så och han tycker att det fungerar bra, förutom då att alla världens olyckor verkar inträffa på just den veckodagen….

    Mer än ett småbarn och spel går inte ihop, men jag underhåller mitt missbruk så länge med några få timmar på fredag och lördag natt….

  4. Spelpappan skriver:

    Det är nog korrekt; fler barn äter såklart upp fler tidslotar än bara ett – ännu så länge är jag själv bara pappa till ett barn.

    Men att skapa sina egna slotar är ju också en lösning, precis som du skriver. I dagsläget anpassar jag mitt spelande (och skrivande) efter slotarna – men med fler barn kanske jag gör tvärtom och anpassar spel och skrivande till den lilla tid som finns kvar. Tiden lär utvisa.

    Ytterligare en möjlighet är såklart att barnen, om du är stora nog och intresserade, får vara med i spelandet – då förändras förmodligen titlarna också, och kanske även slotarna? Min son är snart tre och har ännu så länge inte visat intresse för de rena spelapparna, utan mest läroappar och YouTube.

  5. Lomma Pappa skriver:

    Om spel är en passion får man se till att göra tid för det. Precis som med allt annat är det en fråga om prioritering.

    Trots två barn (båda numera I skolåldern och den äldsta 11), ett renoveringsobjekt (som numera är i ordning), ett hyfsat krävande jobb och en heltidsarbetande fru har jag alltid prioriterat in speltid i mitt liv.

    Man hör ju sällan att folk slutar med sina passioner för att de får barn, varesig det är stickning, linedance, folkrace eller vad det nu må vara. Visst gör verkligheten att man får dra ned sin ambitionsnivå ibland, och visst passar vissa typer av spel bättre om man blir avbruten.

    Det är trots allt en hobby som kan utövas i hemmet, som i singleplayerläge kan sättas på paus med en enkel knapptryckning.

    Sluta toffla och gör plats, såvida du inte prioriterar att klippa gräset idag istället för imorgon :)

  6. Spelpappan skriver:

    @Lomma Pappa: Hehe, hälften av tiden som kunde gått åt till att spela lägger jag ju på bloggen istället :)

  7. Lomma Pappa skriver:

    @Spelpappan: Huvudet på spiken!

Kommentera