I dag är det fem år sedan jag och Orvar Säfström beslutade oss för att skriva Boken om Äventyrsspel. Vi hade diskuterat det under några veckors tid men ville kontrollera att huvudpersonerna var med på noterna.

Boken om Äventyrsspel är startskottet för det förlag vi driver ihop i dag och som går under namnet Fandrake. Dessa fem år har gått supersnabbt, men ändå känns det som väldigt länge sedan när vi nu tänker tillbaka.

Jag minns fortfarande telefonsamtalet jag fick från Orvar denna dag för ett halvt decennium sedan. Vi kände såklart varandra sen tidigare: samma vår hade vi exempelvis senast setts på den datorfest i Eslöv där han var en del av ett förstapris, och jag tillfrågad om jag ville närvara (lång story som berättas här). Men redan under våren 2012 hade jag intervjuat Orvar inför en artikel om spelmusik. Han bjöd kort därefter in mig till sitt hem på lunch (han bodde då i Malmö, precis som jag) och vi upptäckte att vi hade samma bakgrund i form av Commodore-datorer och rollspel.

Sommaren 2012 blev jag även inbjuden till det Säfströmska hemmet för en Speedball 2-turnering tillsammans med ett antal andra figurer, bland annat författaren Thomas Engström. Vi satt då åter och kontemplerade kring våra Commodore-minnen och jag droppade idén att jag ville skriva en bok om generationen som växte upp med just Commodore 64.

”Det är en jävligt bra idé”, sade Orvar Säfström då. ”Jag har inte tid att skriva med dig – men skriv den du!”

Så det gjorde jag. Och både Thomas Engström och Orvar fick medverka som Commodore-hjältar. Det tog dock ett tag: först under våren 2013 började bokens koncept ta form – och då vågade jag även gå ut och annonsera efter folk som kunde tänkas vilja vara med. På hösten 2013 träffade jag formgivaren Kenneth Grönwall på den legendariska konferensen SSWC i den blekingska skärgården – och januari 2014 skrev jag kontrakt med förlaget Bokfabriken. Generation 64 kom ut i september 2014.

MEN … i maj 2015 hade alltså Orvar tänkt om – och han ville verkligen skriva en bok. Dock av ett helt annat slag. Till saken hör att det redan var en bok om den svenska rollspelsbranschen på gång. Den hette Finna Dolda Ting och jag intervjuade faktiskt en av författarna, Anna-Karin Linder, i april samma år. Orvar Säfström blev tillfrågad om en intervju till den boken, så när han ringde upp med sitt förslag blev jag först lite paff.

”Ska vi skriva en bok om Äventyrsspel ihop? Inte om rollspel i Sverige – utan enbart som förlaget Äventyrsspel och HELA deras utgivning.”

Jag behövde inte fundera länge. Det var en fantastiskt bra idé och vi anade väl att det skulle finnas fler än vi som mindes tillbaka till Drakar och Demoner och Mutant med välbehag – det bekräftades inte minst av alla er som läste artiklar här på Spelpappan.

Vi kom överens om att det första vi måste göra var att prata med några av huvudpersonerna och få med dem på resan: kanske främst Fredrik Malmberg, Nils Gulliksson och Anders Blixt – då alla dessa personer var hyfsat tongivande och var namn som folk fortfarande mindes.

Ett par samtal senare var boken igång. Vi trodde att alla original var slängda sedan länge, men det visade sig att Fredrik Malmberg sparat mängder av dokument och illustrationer som han förvarade i sitt kontor på hans nuvarande bolag Cabinet Holdings i Los Angeles. Det visade sig också att Nils Gulliksson inte sparat något – men att Alvaro Tapia vid ett tillfälle sett hur alla Nisses original var på väg till soptippen då Targets gamla lokaler skulle tömmas. Han räddade dem och satte dem i två pärmar som alltså nu fanns hemma hos Nils Gulliksson. Det var dessa illustrationer Orvar själv så småningom samlade ihop och skrev en egen bok kring året efter. Boken växte därmed direkt – det fanns helt plötsligt original att presentera!

Men … vi hade dock grav underskattat antalet inblandade personer. I slutet av juli satt jag under en semestervecka på Öland och gick igenom vad varje uppslag i den knappt 200 sidor tjocka Boken om ÄVENTYRSSPEL skulle innehålla. Vi listade personer vi ville intervjua och kom till vår förfäran fram till en lista på över 50 personer. Det var bara att sätta igång och försöka leta upp dem alla.

Detta var ungefär samtidigt som jag höll på att sätta ihop den engelska utgåvan av Generation 64. Den innehöll ett antal nya intervjuer och det skulle också skrivas nya förord av både grundarna av DICE och skaparen av 6502-chippet, Chuck Peddle. De nya intervjuobjekten skulle fotograferas, och exempelvis Massive-grundaren Martin Walfisz plåtades på spelmässan Nordic Game i Malmö – där jag för övrigt träffade och intervjuade Simon Stålenhag för första gången.

Det stora problemet var: hur skulle vi hinna till jul? Vi satt helt utan inscannat material, och ägde såklart inte en komplett samling av Äventyrsspels utgivning. Vi hade heller inget förlag eller direkt plattform att utgå från. Dessutom hade jag och familjen redan bokat in en vinterresa till Thailand under fyra veckor med början i mitten av november.

Vi fick ta en sak i taget: jag ringde min förläggare Erik Johansson på Bokfabriken och bokade ett möte i början av augusti när vi hade klart för oss vad vi ville ha på varje sida. Då han också är gammal rollspelare, och eftersom Generation 64 hade gått så bra, var han villig att satsa på boken direkt.

”Men hur f-n ska ni hinna i tid? Om boken ska komma till jul måste den vara klar i slutet av oktober. Senast.”

Vi var dock överdrivet positiva och tyckte att vi var på god väg med intervjuerna – trots att vi ännu inte genomfört någon. Så vi bestämde oss för att köra på. I slutet av september skulle vi gå ut med projektet och öppna en förhandsbokning – resten fick lösa sig själv.

Den 21 augusti for jag till Stockholm för tre maxade dagar med intervjuer av bland annat Anders Blixt, Olle Sahlin, Erik Granström och Nisse Gulliksson. Vi hade då fortfarande inte bestämt vem som skulle formge boken, även om det var hög tid att sätta sidmallarna.

Vi hade däremot fått kontakt med mina gamla skribentpolare på Eurogamer-tiden, Mikael Åkesson och Peter Mikkelsen, som visade sig vara stora Äventyrsspelssamlare. De skulle senare att komma att grunda wikisidan Svenskarollspel.nu. Tillsammans med dem och ett antal andra samlare gjorde vi listor på material som måste scannas högupplöst – och jag vill verkligen tacka dem lite extra för deras ihärdiga arbete långt in på småtimmarna.

En utmaning var att Fredrik Malmberg, medgrundare av och vd på Äventyrsspel, inte bodde i Sverige sedan många år. Vi tog då beslutet att Orvar skulle fara till Los Angeles för att träffa och intervjua honom – samt scanna de dokument och artwork vi behövde. Det visade sig dock att några av målningarna och illustrationerna var alldeles för stora för scannern och behövde fotograferas. Vår lyckliga stjärna vill då att även jag faktiskt skulle ta mig till Los Angeles (den 7 september för att vara exakt) för att jobba med annat. Jag hade dock gott om tid över och for till West Hollywood för att träffa Fredrik Malmberg och fotografera det sista vi behövde i samma veva, bland annat den välkända originalmålning som ligger till grund för omslaget till Svavelvinter.

Jag jobbade i USA i två hela veckor och hade i stort sett dagliga Skypemöten med Orvar om kvällar och nätter. Problemet var att tiden var knapp – på flera vis. Bokmässan skulle börja den 24 september, och jag flög hem från USA först den 22. Om vi skulle stå på Bokmässan behövde vi alltså gå ut med boken innan dess och helst även ha fått igång förhandsbokningen. Det beslöts då att vi skulle gå ut med boken den 23 september – alltså precis när jag var i luften på väg hem till Sverige igen. Jag skrev några kryptiska rader ett par dagar innan och skrev därefter en datumstyrd utannonsering till den 23 september.

Men … ett par hinder och tråkiga saker uppstår alltid. Och så även denna gång. Ett sådant var att en av Äventyrsspels grundare och tillika formgivare Klas Berndal var sjuk. Han hade tidigare på året fått en elakartad cancer och var sängliggande när Orvar besökte och intervjuade honom. Samma kväll som Orvar landade på Arlanda efter sin USA-resa (och ett par dagar innan jag skulle bege mig iväg) fick vi beskedet att Klas Berndal gått bort. Vi hade faktiskt egentligen tänkt gå ut med info om Boken om Äventyrsspel ett par veckor tidigare, men ville av respekt för Klas familj vänta lite grann.

En annan sak var att vi under sommaren pratat med folket på Riotminds – som i dag ger ut rollspelet Drakar och Demoner – om våra planer på att ge ut Boken om Äventyrsspel. De lyssnade intresserat, och ett par veckor senare fick vi reda på att de tänkte ge ut en ny version av sagda rollspel. Huruvida våra bokplaner påverkade vet vi inte, men det yppades i alla fall ingenting om det under det föregående mötet. I vilket fall började det bli kladdigt – en bok om Äventyrsspel med Michael Whelans klassiska omslagsbild skulle alltså släppas samtidigt som rollspelet Drakar och Demoner med exakt samma omslagsillustration. Vi beslöt därför att synka dagen för avslöjandena, så att ingen skulle riskera att se ut att kopiera den andre. Den 23 september gick vi alltså båda ut med boken respektive nyutgåvan av rollspelet. Folk var förvirrade – men ingen av oss behövde se dum ut.

Vi öppnade en tillfällig köpsida på en ehandelstjänst och öppnade förhandsbokningen. De första 100 som bokade fick ett numrerat och signerat konsttryck av Nils Gullikssons ”Vita duvan” – vilka tog slut på några få minuter. Sammanlagt fick vi över tusen förhandsbokare, och boken var snabbt en succé. Men … den skulle ju också hinna bli färdig.

Några dagar efter att jag kommit hem från USA var det så dags för Bokmässan. Normalt planeras montrar och framträdanden minst ett halvår i förväg, men sex månader tidigare hade vi ju inte ens kommit på tanken att skriva den här boken. Det som hände var att jag och Orvar fick ta oss till Göteborg lite på chans med en nytillverkad roll-up. Vi hade ingen plats i montern, men lånade ett runt ståbord och ställde oss helt sonika bredvid Bokfabrikens monter i gången (där man såklart egentligen inte får stå) och körde vår grej.

Texten från bokens förord är helt sann:

De gick att känna igen på långt håll; killarna, tjejerna, gubbarna och tanterna som hade växt upp med rollspel som Drakar och Demoner och Mutant. Redan på ett tjugotal meters avstånd fick de syn på den rödvita logotypen, ett stort iögonfallande Ä med märkliga tänder som tornar upp sig över ordet »ÄventyrsspeL« med versalerna utskrivna just så. De knackade sin mässkamrat på axeln, pekade och stegade rakt mot oss – med en hand framför munnen som om de sett något de trodde var borta för alltid.

Och så började de prata. Om rollspel, om barndom – om mutanter, drakar och demoner.

Denna scen utspelade sig otaliga gånger under Bokmässan i september 2015. Bara fyra dagar tidigare hade vi utannonserat att boken om Äventyrsspel var på gång. Vi hade ingen del i det officiella mässprogrammet, vi hade inte bokat hotellrum eller returbiljetter. Vi hade ju inte ens någon färdig bok med oss.

Jag hade varit förutseende att låna en kamera med riktad mikrofon av en vän. Med denna tänkte vi spela in lite filmsnuttar och presentera på den sajt vi slängt ihop på domännamnet äventyrsspel.com – som mirakulöst nog var ledig(!). Så vi gick runt bland de olika montrarna och samlade ihop kändisar vi kände eller halvkände och frågade om de lirat rollspel som barn. Vilka alltså blev Simon Stålenhag, Peter Bergting, Anders Fager (såklart), Herman Geijer, Rikard Söderberg och Tony Cronstam. Tillsammans med dem gjorde vi Bokmässan 2015 till en oförglömlig upplevelse – även om jag personligen fick tjuvslagga på soffan hos redaktörerna på Bokfabriken.

I mitten av september hade vi fortfarande ingen formgivare av Boken om Äventyrsspel. Vi hade provat med ett par olika, men inte hittat rätt. Under Orvars sejour hos Fredrik Malmberg i Los Angeles hittade han en produkt från Fria Ligan på ett bord. Han bläddrade lite i den och frågade vem som formgett den. Det visade sig vara en svensk kille vid namn Dan ”Dante” Algstrand. Väl hemma i Sverige igen togs en kontakt, och Dante var väldigt intresserad – även om han hade mycket att göra (vilket han fortfarande alltid har).

Där och då väntade en pärs. Vi genomförde intervjuer, långa som korta, i stort sett varje dag. Jag fick ringa från USA på nätterna och jaga tag på gamla rollspelsrävar i Sverige. Vi skrev, scannade och gick igenom formgivning fram till småtimmarna varje natt – och ändå ville boken aldrig blir riktigt klar. I början av oktober gick vi ut med några smakprov och skrev att boken var nästan klar, vilket den inte alls var. Vi var relativt oerfarna (det var blott min andra bok) och hade aldrig arbetat ihop tidigare. När vi började närma oss kände vi att det var för mycket text och för få uppslag med enbart bilder – varpå Bokfabriken sade: ”Men då får ni väl 16 sidor till då?” – och så löste sig även den biten.

I mitten av oktober började vi närma oss vår absoluta deadline för att boken skulle hinna bli klar till jul. Den 19 oktober gick vi ut med ytterligare exempeluppslag – och skrev att boken var ”typ klar”. Folk jublade, men det var bara en halvsanning. Till ComicCon den 30 oktober hade vi med oss en tom bok med fejkat skyddsomslag, mest för att visa hur stor den skulle bli. Den 1 november gick vi ut med att boken var klar och lämnad till tryck – men inte ens det var sant. Vi hade fortfarande en del ändringar att göra, och stressen låg på absoluta max. Bokfabriken fick dag för dag skjuta på tryckeriets planer och övertala dem att inte bara slänga oss sist i kön, vilket med all säkerhet hade gjort att vi missat julen.

Den 16 november åkte jag med min familj på semester till Thailand, vilket vi bestämt sedan ett år tillbaka. Tanken var ju då att boken skulle vara inlämnad för länge sedan. Och vid det laget var den faktiskt skickad till tryck, men processen är sådan att tryckeriet först går igenom och kollar att allt ser okej ut. Under denna period har du fortfarande möjlighet att lämna in en del sidor på nytt – och ändringarna fortsatte faktiskt långt in i november månad.

I samma veva bestämde vi att vi skulle ha en liten släppfest för de som varit med i boken, alltså gamla medarbetare på Äventyrsspel. Platsen var tänkt att vara Morfar Ginko i Stockholm – men efter att i stort sett samtliga inbjudna svarat att de kommer insåg vi att det inte skulle gå. Inte ens den restaurang som var vår plan B skulle fungera, och Orvar fick då idén att fråga folket som fortfarande tar hand om den gamla kärnreaktorlokalen R1 vid KTH.

Sagt och gjort: 35 meter ner i marken under KTH finns lokaler som i dag såklart är sanerade och endast går att nå via en mycket långsam hiss – eller rangliga trappor. Datum för släppfesten blev den 11 december och jag hade då åter landat i Sverige två dagar tidigare. De medverkande i boken var hedersgäster och anlände kl.18 för återträff och mingel. Kl.19 släppte vi sedan in särskilt inbjudna gäster – och från kl.20 öppnade vi upp för den som tackat ja till vår Facebook-inbjudan.

[slideshow_deploy id=’17200′]

Det fick bara vistas ett bestämt antal personer samtidigt nere i reaktorhallen, varpå vi var tvungna att ha vakt uppe vid ingången. Kön ringlade hundra meter lång och personer släpptes bara in när någon gick ut, men på något sätt fick vi det hela att lira. Självaste Fredrik Malmberg hade flugit in från Los Angeles för att vara med, och festen är fortfarande ett av mina absolut starkaste minnen från projektet. Det var som att vi kunde andas ut.

[slideshow_deploy id=’17168′]

Jag vet inte exakt hur många dagar före släppfesten boken hade kommit till Sverige, men det rörde sig förmodligen inte om särskilt många dagar. Efteråt stannade jag i Stockholm en tid för att prata och signera på olika butiksevent, innan detta galna bokprojekt slutligen var klart.

Kronan på verket var ändå att vi några dagar senare, den 17 december, med lite hjälp från Mikael Kuniholm faktiskt lyckades lokalisera den reklamfilm för Drakar och Demoner som visades år 1985 på hamburgerrestaurangen Clocks skärmar. Efter att ha räddat filmen från det VHS-band den legat på i över 30 år hade vi alltså inte bara en historisk pärla att visa upp, utan även en snygg reklamfilm för vår bok.

Detta var alltså historien om Boken om Äventyrsspel. Det hände mycket, men det hela utspelade sig alltså under bara cirka sex månader. Det är dock inte fel att säga att Boken om Äventyrsspel blev ett slags startskott för förlaget Fandrake som jag och Orvar Säfström driver i dag. Vi fick blodad tand och kände att det finns saker att berätta ur både datorspels- och rollspelskulturen – och därefter har det blivit flera andra kulturella snedhopp bland både serietidningsreklam och brädspel.

Jag brukar säga att minst fem år ska ha gått innan det är tillåtet att känna sig nostalgisk. Men jag måste erkänna att jag faktiskt väntat på dagen jag kan få berätta denna historia utifrån ett nostalgiskt skimmer.

Ha en fortsatt härlig onsdag!